Gynnhammar: Hur tänkte jag nu?

Huvuden tätt ihop. Två och två. ­Papper och penna. Lågmälda samtal. Det antecknas, kommenteras och stryks under. Mina nior har fått träna på att skriva refererat. Först tillsammans och nu två och två. De har läst andras referat, sett film och samtalat om olika frågor. Återges det viktigaste i deras texter?

Är texterna begripliga? Anges källan och finns det referatmarkörer? Jag tittar på mina elever och känner mig nyfiken och lite spänd. 

Därefter fick de jobba enskilt. Och det var då, när eleverna skrev sina egna referat, som jag fick idén. När jag gick runt och tittade på elevernas texter blev skillnader i kvalitet så tydlig. Inte konstigt alls, men jag ville inte bara stanna vid ett konstaterande. Jag ville göra något mer, få dem att komma vidare. Utvecklas.

Och plötsligt hör jag mig själv utbrista: ”Hörrni, vad tror ni om att jag tar era referat, utan namn, och sätter ihop till ett dokument som vi kan jobba vidare med nästa lektion? Titta på varandras texter för att lära oss mer?” Okej, sa eleverna, kör!

Men hur tänkte jag nu egentligen? För även om ingen vet vem som har skrivit vad så vet ju alla vilket referat som är deras eget. Lätt att jämföra sig med andra då. Värdera och i värsta fall bli nedslagen. Det var ju liksom inte min avsikt. Tänk att det ska vara så svårt att göra rätt …

Så kommer då nästa lektion och eleverna börjar läsa i par. Uppgiften var att läsa två referat extra noga och söka förtjänster och förbättringsförslag. Sedan blev det dags för redovisning och samtal i helgrupp kring varje referat, men även jämförelser mellan dem. Vad låter bäst och vad behöver utvecklas, och så vidare och så vidare. Min oro dämpas, men ändå: Gillar de detta, lär de sig något, är det för utpekande?

Lektionen tar slut. En elev, en av dem som har lite kämpigt med det nya språket, stannar kvar: ”Suzanne, vilken bra lektion. Jag lärde mig massor!” Tack, jag pustar ut. Så bra. Varför gör jag inte detta oftare?