Yrkesläraren: Hbtqi saknas i vårdlitteraturen

Det är med stor bestörtning och en efterhängande känsla av hopplöshet som jag bläddrar i några av de största förlagens rykande färska facklitteratur till omvårdnadsprogrammet. Omvårdnad handlar om att vårda från vaggan till graven. Den kommer in i alla skeden av livet. Den håller både det nyfödda barnets gripande hand runt ett finger och den skrynkliga handen hos en årsrik person som närmar sig livets slut. Men med några undantag: hbtqi-personer. Var finns vi? I ämnet geriatrik är det så ytligt, om alls, så man får intrycket av att vi inte existerar. Men vi nämns? Ja – som ett etiskt problem om vi kommer ut som en följd av demenssjukdom, eller som Sveriges troligen äldste man som blev en hen och heter Birgitta.

Visst låter det som att jag raljerar?

Låter det konstigt och förvirrande? Jag håller med! Visst låter det som att jag raljerar? Men detta är tyvärr sant. Ingenstans beskrivs vad det innebär att vara transperson, vad könsdysfori är, vilket pronomen som ska användas, hormonell behandling eller hur vårdpersonal ska bemöta oss på ett korrekt och bekräftande sätt. Ingenstans står att intersexpersoner är de personer som har medfödda variationer av kön som uppstår naturligt redan i fosterstadiet. Den här sexualiteten som visar sig vid demenssjukdom då? Fördjupas situationen med en förklaring om bisexualitet, homosexualitet eller sexualitetens fluiditet? Nej, men däremot att personen med demens gjort tidigare livsval som nu kan leda till konsekvenser för den biologiska familjen. Läsaren lämnas med frågor om de etiska svårigheterna som en ”undertryckt sexualitet” för med sig. Läraren ska med sin erfarenhet och kunskap guida eleven i dessa svåra etiska frågor som författaren ställer, utan varken begrepp, definitioner, handledning eller relevans.

Bara i psykiatriböckerna

Som lärare har jag möjlighet att påverka vilken litteratur mina elever ska använda sig av, så då väljer jag självklart bort litteratur som inte håller måttet. Jag vänder mig till konkurrenterna och bläddrar i deras färska böcker. Om vi nämns, så är det ytligt, men i de flesta böcker är vi inte med – med undantag för psykiatriböckerna!

Det är här min 30-åriga yrkeserfarenhet skälver till med en obehaglig känsla av igenkänning. Att hbtqi hamnat i psykiatriämnet är som att spola tillbaka tiden till 90-talet då homosexualla, transvestiter (en diagnos som togs ur bruk 2009) och transsexuella fortfarande beskrevs som anomalier. Vi fanns, men vi kunde inte leva som de normala. Fru och barn till transvestiter, skulle enligt professor Cullberg, få psykologisk stöttning för att barnets identitet inte skulle förvirras av den sjuka fadern som tvångsmässigt klär ut sig till kvinna, samtidigt som frun skulle få stöttning i att ta ut skilsmässa. Ännu en gång låter det som att jag raljerar, men hitta ett exemplar av ”Dynamisk psykiatri” från 90-talet och läs själv.

Borde veta bättre

Vad tror ni detta gör med synen på oss hbtqi-personer? Om facklitteraturen gömmer oss? Exemplifierar oss som ett etiskt problem utan svar, där vårdpersonal förväntas reflektera över ”Vilka konsekvenser det kan få för relationen med eventuell make/maka, barn och barnbarn?” Vi vet väl bättre än så här? Så du kollega, som läser det här – mitt råd är att använda gratismaterial som finns fritt tillgängligt på nätet. Jag ger några exempel: Transammans webbutbildning Värdig vård - öppet sinne och RFSL:s begreppsordlista: Begreppsordlista - RFSL : RFSL

Marion Englaborn är legitimerad yrkeslärare inom vård och omsorg och ordförande för RFSL Göteborg.