Yrkesläraren: Slopa motivationsretoriken
Therese Blomqvist arbetar som yrkeslärare parallellt med studier i utvecklingspsykologi och kognitionsvetenskap.
Krönika I skolans samtal har motivationen förvandlats från ett psykologiskt tillstånd till ett moraliskt krav. Om eleverna inte anstränger sig antyds det att undervisningen brustit. Men tänk om motivation inte är startpunkten utan slutresultatet? skriver yrkesläraren Therese Blomqvist.
Det blåser nya vindar från politikerna just nu och det har blivit något av en självklarhet i skolan att motivation är lösningen på allt. Är eleverna stökiga? Motivera dem. Lär de sig inte? Motivera dem mer. Orkar de inte anstränga sig? Då har du inte gjort tillräckligt som lärare. Och någonstans i detta “mer” står läraren ofta redan på knäna och förväntas trolla fram motivation som om den vore en metod bland andra. Jag har tänkt på en sak, tänk om vi vände på det hela? Tänk om motivation inte är startpunkten utan slutresultatet?
Psykologiskt tillstånd
I skolans samtal har motivationen förvandlats från ett psykologiskt tillstånd till ett moraliskt krav. Om eleverna inte anstränger sig antyds det att undervisningen brustit. Om de pratar under genomgångar är de inte tillräckligt engagerade och motiverade. Om de inte tar ansvar, ja då måste vi motivera dem mer. I praktiken anser jag att den här retoriken är djupt problematisk. För det forskningen faktiskt visar gång på gång är att motivation sällan föregår lärande. Den följer efter! Elever blir inte motiverade för att uppgifter är roliga i stunden. De blir motiverade när de märker att de klarar något. Här någonstans har skoldebatten gått vilse.
Långsiktigt lärande
Elever föredrar ofta “roliga uppgifter”. Det är mänskligt. Men preferens är inte detsamma som utveckling, och tonåringar saknar fullt utvecklad förmåga att avgöra vad som långsiktigt gynnar deras lärande. Missförstå mig rätt: Jag älskar engagerande och verklighetsförankrade uppgifter men de måste vara lagom utmanande, kräva tänkande, vara tydligt strukturerade och ha ett tydligt mål. Det är den typen av struktur som ger elever förutsättningar att ta ansvar för sitt lärande. Det är lätt att tala om motivation i styrdokument. Det är betydligt svårare att bära den retoriken i ett klassrum där ljudnivån är hög, resurserna kraftigt begränsade och förväntningarna oändliga. Vi behöver sakta ner och få den hjälp som krävs för att vi lärare ska kunna hjälpa eleverna att få förutsättningar att ta ansvar. När vi tar bort ansvar och struktur i motivationens namn, tar vi – tro det eller ej – samtidigt bort möjligheten för elever att utveckla just det som på sikt skapar verklig motivation, nämligen självständighet och kompetens. Formeln är enkel. Men den glöms ofta bort.
Meningslöst mantra
Enligt motivationsforskningen kräver ansvar ansträngning, ansträngning leder till kompetens och kompetens leder till motivation. Det är kanske på tiden att slopa skolans motivationsretorik. Att från ledningshåll upprepa mantrat om att ”vi måste få eleverna motiverade” utan att samtidigt tala om hur vi hjälper eleverna att ta ansvar med tydlig struktur är inte stöd. Det är ansvarsförskjutning. Kanske är det dags att vi säger det som skaver: Motivation är inte något vi kan trolla fram hos elever. Den växer ur struktur, ansvar och upplevelsen av att lyckas.
Låt oss börja där.
I rätt ordning.
- Therese Blomqvist är yrkeslärare på försäljning- och serviceprogrammet.
LÄS ÄVEN:
