Fohlin: ”Där liberalismen dör föds kontrollstaten”

LÄS MER Fohlin: ”Nu måste grälet om skolan få ett slut”

Det står en tolvåring i min dörröppning. Han har redan hunnit slåss på rasten. Fått skäll av tre vuxna. Hans mamma har ringt – gråtande. Nu står han där med armarna i kors, käken spänd, blicken som en vägg.

Jag gör som alla andra gjort den dagen. Tillrättavisar. Påpekar. Kräver bättring. Varje ord studsar mot hans pansar. Han börjar metodiskt riva sönder sin mattebok, sida för sida. De andra eleverna försöker titta bort.

Då slutar jag. Ser på honom. Ser verkligen.

”Fy fan vilken förjävlig dag du haft. Det måste ha varit hemskt för dig.”

Tystnaden är total. Sedan händer det: käken darrar, den iskalla blicken mjuknar, en tår hittar ut. Två minuter senare står ett barn i min famn och hulkar fram ursäkt efter ursäkt. Inte för att jag skrek. Inte för att jag hotade med konsekvenser.

Utan för att jag såg människan bakom beteendet.

Vi står vid ett vägskäl. Antingen väljer vi att se barn som medmänniskor eller så väljer vi en skola där lydnad värderas högre än lärandet. Som lärare har jag redan valt. Frågan är: vad väljer våra politiker?

Den dagen lärde jag min klass mer om ansvar än någon regelsamling kunnat ge dem. Den dagen skapade vi studiero – riktig studiero, byggd på tillit, inte rädsla. Sådana tillfällen har lärt mig mer om vad skolan behöver än alla Liberalernas policyförslag tillsammans.

För när jag lyssnar på Simona Mohamssons senaste utspel, om att elever borde få städa toaletter som straff, avslöjar hon Liberalernas nya ansikte: auktoritär kontroll förklädd som frihet. Det här är inte liberalism, det är dess motsats.

Mohamsson talar om ordning. Hon talar om disciplin. Hon talar om att elever måste veta sin plats. Men mellan raderna behandlas inte barn som barn utan som störande moment som ska tystas till varje pris. Förslaget om skoluniformer ska skapa studiero, sägs det. Samtidigt signaleras att lärare bör få bredare befogenheter att tilldela ”uppgifter” som att städa toaletter, skolgård och matsal vid regelbrott. För mig låter det snarare som högsäkerhetsfängelse med lektionssalar, inte en skola som tror på barns växande.

Liberalerna som en gång kämpade för individens frihet mot statens förmynderi vill nu tvinga våra barn att lyda och följa utan att bli lyssnade på. Det är så ironiskt att det gör ont.

Det verkar som att frihet bara gäller oss vuxna. När barnen kliver in i klassrummet förvandlas liberalismen till konformism. Mer kontroll, fler regler, hårdare tag, mindre frihet. En skola där barn ska tuktas, inte förstås.

Det finns dessutom en juridisk hake. Skolinspektionen har tidigare bedömt att krav på skoluniform strider mot skollag och läroplan. När Liberalerna nu vill "möjliggöra" skoluniform som ett ordningsgrepp och införa straff hamnar man inte bara i konflikt med forskning om motivation, utan också i en dragkamp med de principer som styr det svenska samhället.

Nyligen läste jag ”All About Love” av bell hooks. Hon definierar kärlek som en handling, inte en känsla: en kombination av omsorg, engagemang, kunskap, ansvar, respekt och tillit. När jag läser vidare inser jag att Liberalernas skolpolitik är dess antites: misstro, kontroll och bestraffning.

Kärlekslöshet, skriver hooks, är ett samhälleligt tillstånd där vi slutar se varandra som medmänniskor. Jag känner igen det i retoriken när barn reduceras till riskfaktorer, avvikelser och störningar. När undervisning blir att checka av något på en lista och relationer blir störningsmoment. Då byter vi ut meningsskapande mot kontroll.

Jag vet att när elever känner sig lyssnade på och tagna på allvar ökar engagemanget. Jag har sett det med egna ögon. När de är med och formar klassrumsregler följer de dem bättre. När de får påverka sin lärmiljö tar de ansvar för den. Ja, jag vet. Det är svårare än att konfiskera mobiler, men det bär längre.

Det är så lätt att argumentera för ordning genom att kräva hårdare tag. Ordet "studiero" blir till en murbräcka för att skapa en mer repressiv skola.

Och självklart behöver vi ordning! Men ordning utan syfte eller mening är inget värt. En skola med studiero bygger på tre principer: kunniga lärare som leder, starka relationer som bär och ett elevinflytande som gör lärandet engagerande. Det går inte att piska fram trygghet. Man kan inte straffa fram tillit. Den växer fram i mödosamma interaktioner mellan oss lärare och elever kring det innehåll som vi lär oss om.

Så ja, låt oss prata om studiero. Men låt ordet få betyda lugn, inspiration och engagemang. Låt oss prata om ansvar, men lägg då till det ansvar vi vuxna har för att skapa undervisning som engagerar. Låt oss prata om ordning, men bygg den underifrån – i samtal, i tydliga strukturer, i en vardag där vi tar elever på allvar.

Vi står vid ett vägskäl. Antingen väljer vi att se barn som medmänniskor värda respekt, tillit och ansvar. Eller så väljer vi en skola där lydnad värderas högre än lärandet. Som lärare har jag redan valt. Frågan är: vad väljer våra politiker?

För mig är undervisning kärlek i handling. Det är så vi får studiero. Det är så vi får ordning på skolan.

LÄS ÄVEN

Fohlin: ”Detta är min dröm om skolan”

Plötsligt blev omöjliga anpassningar möjliga

Hundra mil för en dyslexiutredning?