Denice Sverla: ”Våra lärare behöver vara didaktiska konstnärer”

LÄS MER Ny anpassad skola – då anpassar sig läraren

Med mitt orange-röda hår yvigare än Magnus Ugglas frilla kliver femåriga jag upp på bussen. Jackan halvknäppt, kinderna rosiga av novemberblåst och en beslutsam blick som kunde fått vem som helst att lyfta på rumpan. Jag ställer mig mitt i gången, sätter händerna i sidorna och ropar med all pondus en femåring kan uppbåda:

”ÄR DET NÅGON SOM KAN HJÄLPA TILL HÄR?”

Min mamma, som jobbade som dagmamma, hade kvällen innan suckat över hur folk på bussen bara satt och tittade medan hon kämpade med barnvagnarna. Så nästa morgon tog jag saken i egna händer. Jag spände blicken i de vuxna och gav dem en lektion i civilkurage, komplett med barnvagnsdramatik och barnslig rättspatos.

En sak jag inte visste då var att de där egenskaperna jag bar på som femåring – modet att kliva fram, rösten som inte tystnar och viljan att få saker att fungera – skulle bli ovärderliga många år senare, när jag började leda i anpassad skola.

Här är differentiering lärarens paradgren, och mellan lektionerna uppfinns nytt lärandematerial och egna bedömningsstöd.

Under de senaste åren har jag haft otaliga samtal med skolledare runtom i landet som leder anpassade skolformer. Samtalen planeras för en timme, men nästan alltid sitter vi kvar långt efteråt. För när vi väl börjar prata finns det ingen stoppknapp. Det är som om vi alla burit på samma tankar, samma frustration och samma ensamhet, men inte haft någon riktigt att dela dem med.

För det är något alldeles särskilt med att leda anpassad skola. Man är ofta ensam. Ofta lite vilse i djungeln av nya uppgifter som ska lösas, utan färdiga vägar att följa. Samtidigt som du precis ska sätta dig för att utveckla en ny mall för det systematiska kvalitetsarbetet, eftersom den kommunövergripande inte fungerar i din verksamhet, ringer en uppgiven vårdnadshavare. Beskedet om nekad assistans har just trillat ner i brevlådan, och du vill förstås hjälpa. Du letar fram gamla formuleringar, försöker minnas hur du skrev sist. Ett kompletterande intyg till överklagan, ja, det är klart du ställer upp.

Alla roller inom anpassad skola är komplexa. Det kräver den absolut bästa personalen:

• Som elevassistent växlar du ständigt roller: handledare, socialt stöd, assistent, aktivitetsledare. Du är en anpassningsguru, alltid redo att ställa om efter elevernas behov och lärarnas olika arbetssätt. Den ena vill att du är passiv, den andra att du är aktiv.
• Som lärare i anpassad skola är du en didaktisk konstnär. Differentiering är din paradgren, och mellan lektionerna uppfinner du nytt lärandematerial och egna bedömningsstöd.
• Och en sak man som skolledare får lära sig första dagen på jobbet är att man behöver modet att stå upp för en ofta bortglömd elevgrupp.

Men det finns många situationer som prövar en som skolledare. Det kan vara när det talas om övertalighet eller omorganisation och den anpassade verksamheten plötsligt pekas ut som lösningen. Det är bara ett exempel på tillfällen då man behöver vara obekväm, säga ifrån och ständigt påminna om att den anpassade skolformen inte är en sidogren utan en central del av svensk skola. Det är en daglig balansgång mellan att vara smidig och att vara redo att gå upp till kamp.

Men trots allt detta, eller kanske just därför, är det också det mest givande arbete du kan ha. Som lärare får du ägna dig åt pedagogik i sin renaste form, där du får vara med och bidra till varje litet framsteg. Som elevassistent formar du individers nutid och förbereder deras framtid. Och som skolledare får du stå mitt i allt det där, i kaoset, i glädjen, i kampen, och veta att du faktiskt leder något av det mest meningsfulla som finns.

Och ibland, när dagarna känns övermäktiga, tänker jag på henne, den där lilla rödtotten med jackan på glänt och blicken som kunde få en hel buss att resa sig. Hon som inte brydde sig om att hon bara var fem år, utan visste precis vad som behövde göras.

Det är samma röst jag bär med mig i dag. Samma envisa vilja att få människor att resa sig, hjälpa till, göra skillnad. För att leda i anpassad skola handlar inte bara om att följa styrdokument, utveckla mallar eller fylla i kvalitetsrapporter. Det handlar om att våga stå kvar när det blåser, att se dem ingen annan ser och att aldrig tappa tron på att det vi gör faktiskt spelar roll.

Och i alla mina samtal de senaste åren vet jag att jag inte är ensam på bussen. Vi är många fler som kliver på och säger det högt och ofta:

Våra elever räknas också.

LÄS ÄVEN

Sverla: ”Varsågod, Mohamsson – bara att kopiera och klistra in”

Anpassad skola: Emma & Olle jobbar kämpar för förändring

Anpassad skola: Metodik som utvecklar skrivandet

Anpassad skola: Tydliggörande pedagogik lyfter klassrummet

Anpassad skola: Mer kunskap – men inte mindre omsorg

Anpassad skola: Lära för vuxenlivet