LÄS MER ”Stödundervisningen undergrävs av bestraffningsidéerna”

En dag när jag gick på lågstadiet, det måste ha varit strax innan sommarlovet för jag minns hur mina bara ben klibbade mot stolen, stod Andreas mamma i klassrumsdörren med Adde i släptåg. ”Var inte ledsna”, sa hon, “Adde går inte hem för att han inte tycker om er, han får bara ofta ont i huvudet.”

Men Adde hade inte gått hem av huvudvärk, han gick hem för alla slag och alla ”tjockis”. När han läste högt stakade han sig, och vår fröken suckade otåligt.

Nu stod han alltså där och såg olycklig ut medan hans mamma lämnade skolan. Fröken spände ögonen i honom: ”Varför ljuger du om att du har huvudvärk i stället för att säga att du tycker det är jobbigt att läsa?”

Långa sekunder följde. Tystnaden, allas blickar på Adde, oron som växte i bröstet, känslan av att något var fasligt fel och skammen över att jag inte sa något. Långt senare förstod jag att fröken såg sitt agerande, sitt rättframma sätt, som en välmenande metod. Hon bar på den gamla övertygelse nom att skam var karaktärsdanande: om hon bara kunde få Adde att skämmas ordentligt skulle han självmant börja passa in.

Det stämde inte. När jag själv blev lärare var det något praktiskt taget alla visste.

Ändå är det här synsättet nu på väg att få en renässans.

Det är bara att se hur Michaela-rektorn uttrycker sig i intervjuer och sociala medier: som en populistisk politiker besatt av kulturkriget.

Jag tänkte på Adde när jag läste Aftonbladets senaste granskning av Michaela Community School i London. Dit har svenska lärare och skolledare åkt för att inspireras av”No Excuses”-modellen, som sägs främst ha effekt på barn från socialt utsatta miljöer och med utländsk bakgrund.

Ett bärande moment är att få eleverna att skämmas när de bryter mot skolans regler. Adde bröt ofta mot reglerna. Han vevade ihärdigt med sina små nävar i desperat försvar mot de andra pojkarnas glåpord men fick oftast själv bära skulden. Sparkarna och slagen syntes utåt men glåporden skedde i det tysta.

På skolan i London får barnen inte dagdrömma, flippa med pennan eller bryta mot andra regler, för då kan de straffas med isolering. Hbtq-elever avråds från att skylta med sin sexualitet och individuella anpassningar för funktionsnedsättningar anses vara trams. Barn med npf påstås sitta bort sina svårigheter under kvarsittning.

Jag tänker igen på Adde. Tänk om svårigheterna med läsningen berodde på dyslexi? Tänk om fröken sett det? Tänk om han fått lästräna mer och samtidigt fått rätt anpassningar. Förmodligen hade han då inte tvingats högläsa för klassen, och vi hade inte behövt lyssna till frökens otåliga suckar.

Ungefär i samma veva som Aftonbladet rapporterade om skolan i London släppte utbildningsutskottet en ny rapport om elever med npf. Slutsatserna var mörka: sämre betyg och en verklighet där fyra av tio elever med npf lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet.  

Rapporten visar att anpassningar i klassrummen brister, att lärmiljöerna på skolorna inte är tillgängliga och att det saknas kunskap om hur eleverna bör undervisas och bemötas. Samtidigt visar rapporten att det finns välfungerande skolor där det skapas undervisning och stöd som gör det möjligt för elever med npf att lyckas. I praktiken handlar det om en pedagogik som bygger på att skapa relationer och som gynnar alla barn.

Vi har alltså ett facit: det finns svenska välfungerande skolor som förenar demokratiska värden med strukturerad undervisning, utan straff eller skam. Ändå prioriteras inte studiebesök hos dessa lokala förebilder. I stället reser ministrar och skolfolk hela vägen till London för att inspireras av en skola där barn straffas för dagdrömmar.

Logiken haltar svårt. Man lyfter fram lärarledda lektioner med täta rektorsbesök som delar av modellen man vill kopiera, men sådana arbetssätt är inga internationella nymodigheter, de är kärnan i vanlig hederlig undervisning och i ett starkt ledarskap.

Att anta att svenska lärare i allmänhet skulle vara för slapphänta för att klara sitt uppdrag utan en ny, främmande straffskola är en skymf mot hela lärarkåren. Lärare behöver rätt förutsättningar, inte importerade redskap för att tukta barn.

I Storbritannien är kritiken mot modellen dessutom stenhård. Diane Reay, professor emeritus i pedagogik vid Cambridge University, menar att det kan finnas starka ekonomiska intressen bakom viljan att importera modellen. Med strikt disciplin kan eleverna hållas i schack trots att resurser saknas. Tänk, det är ju bara en spegelvändning av hur ”inkludering” tagits som gisslan av samma besparingsskäl! I Storbritannien har liknande besparingar lett till större klasser och en växande psykisk ohälsa bland eleverna. När eleverna sedan ska studera på universitet hopar sig problemen: de har drillats i lydnad och har aldrig lärt sig ifrågasätta, diskutera eller argumentera.

Det är tydligt att drivkraften bakom No Excuses inte är pedagogisk utan handlar om något helt annat än omtanke om barnen. Det är ju bara att se varifrån idéerna hämtar sin kraft: från det hårdnade och polariserade politiska landskapet. Och det är bara att se hur Michaela-rektorn uttrycker sig i intervjuer och sociala medier: som en populistisk politiker besatt av kulturkriget.

Jag undrar varför i hela friden barn som Adde ska behöva bära dumstruten igen.

LÄS ÄVEN

”No Excuses Sverige är en propagandakampanj”

Debatt om OBS-klasserna: ”Vi går in i en historielös tid”

SPSM-Sabina, själv krigsflykting, ger Ukraina-barnen ”ramar och kramar”