Elin Zlatanovski: ”Varför dånar inte debatten om hemmasittarna?”
Krönika ”Somliga skyller på lathet, och lastar de skolan så är det ’flumskolan’ de skyller på – det vill säga oss som fortfarande vägrar släppa taget om hemmasittarna”, skriver specaipedagogen och gymnasieläraren Elin Zlatanovski.
Elin Zlatanovski: ”Varför dånar inte debatten om hemmasittarna?”
LÄS MER ”Behovet av att skylla på någon förstör skolan”
Slagorden om skolan markerar redan att valrörelsen är på gång. Det är konsekvenstrappor hit och förbud för fula skolor dit. Avvisningar från klassrummet ska bli enklare att genomföra och ordningsregler ska bli skolregler. Även mer rimliga förslag ligger i potten, som att ta bort F-gränsen samt reglerad arbetstid för oss lärare.
Men medan politikerna ropar ut hur de vill skapa trygghet och studiero med hårdare tag förfäras jag över hur lågmälda rösterna är om alla de barn som förvägras skolgång. Varför dånar inte debatten om hemmasittarna?
Ungar med ångest ska skärpa sig och veta hut medan läraren som inte orkar mer får empatin och åtgärdsförslagen.
Oavsett grandiosa politiska utspel pågår verkligheten ute i skolorna. Och det är den vi måste diskutera. Alla vi som arbetar i skolan sliter dagligen för att få ekvationen att gå ihop, och vi vet att elevernas behov ideligen vägs, och förlorar, mot de bristande resurserna. Priset kan inte bara betalas av skolpersonalen.
Men högst pris betalar eleverna. 19 000 av dem får inte ens kvittera ut sin rätt till utbildning. Så många barn och ungdomar har slutat att komma till skolan. Och bakom varje hemmakämpe döljer sig en liten människa med stora känslor.
Jag vill berätta för er om några av dem. Jag vill att ni ska veta hur mycket Maja försökte. Vi träffades på Google Meet eftersom skolans korridorsväggar tycktes rasa emot henne så fort hon satte sin fot i skolans entré. Hennes ansikte fyllde skärmen, desperationen i ögonen, hennes sömnrufsiga hår och skrynkliga nattlinne. Nedrullade persienner, svullna, röda ögon. En sextonårig flicka som inte längre visste ut eller in, som inte förmådde även om hon försökte.
Jag vill berätta om flickan på bänken bakom skolan. Hon med de höga betygen, med den darrande kroppen och de salta tårarna över tonårskinderna. Jag satt bredvid när hon böjde huvudet mot knäna och viskade att det inte går.
Jag vill berätta om killen som kände att han skulle kvävas om han öppnade munnen i skolan. Han ville så gärna göra sin mamma nöjd, men om man inte kan andas så dör man. Hur skulle han kunna vara i skolan när varje andetag kändes som det sista?
Jag vill berätta om mamman som ringde klockan sju och förklarade att det var morgonkaos hemma i dag också.
Och om pappan som börjat arbeta halvtid för att hjälpa sin son att orka.
Elevernas röster blottar en sårbarhet i systemet, och vi som har suttit bredvid vet att deras vittnesmål är sanna, förtvivlade, ångestfyllda … desperata.
Jag förstår att skolpersonal springer in i väggen. Tempot är högt, kraven många och ljudnivån nästan konstant. Skolkorridorerna hos oss känns ibland mer som ett diskotek än en studiemiljö. Och om vi vuxna utmattas, med utbildning och mognad i bagaget, är det inte konstigt att våra sköraste barn och ungdomar, många av dem med diagnoser, dukar under i skolans tuffa miljöer.
Vi måste inse att vad 19 000 hemmasittare berättar för oss är att det inte är 19 000 av våra unga det är fel på, utan en havererad och nedbantad skola. Ändå möts många av dem av mer oförtjänt oförståelse än rättmätigt stöd.
Debatten tar ibland en absurd vändning. Politiker gapar om kvarsittning och förbud mot fula skolor, samtidigt som en hel småstad av barn darrar av skolångest. Somliga rentav skyller hemmasitteriet på lathet, på otydliga, slappa och kravlösa föräldrar, och lastar de skolan så är det ”flumskolan” de skyller på – det vill säga oss som fortfarande vägra släppa taget om hemmasittarna.
Det finns till och med de som skriker sig hesa om att lärarnas arbetsmiljö är urusel samtidigt som de verkar tycka att den duger utmärkt till barnen. Ungar med ångest ska skärpa sig och veta hut medan läraren som inte orkar mer får empatin och åtgärdsförslagen. Man påstår att barnen är curlade, och skulle ”läka” om de bara fick fler krav, satt stilla, antecknade och gjorde som de blev tillsagda.
När retoriken blir så hård och förenklad måste vi stanna upp. För de 19 000 som inte längre klarar av att komma till skolan faller de billiga debattkraven på konsekvenser och kadaverdisciplin platt. Vi bygger inte en skola genom att sparka på barn som redan ligger, och vi gör det inte heller genom att snåla.
Snälla politiker, sluta agna kroken med våra barn när ni röstfiskar.
LÄS ÄVEN
Allt om distansundervisning som särskilt stöd
