Elin Zlatanovski: ”Stödreformen är ett luftslott – elever slås ut”
Krönika Anpassningar i klassrummet är nödvändiga. Specialpedagogen och gymnasieläraren Elin Zlatanovski ger exempel från sitt eget.
LÄS MER ”Stödundervisningen undergrävs av bestraffningsidéerna”
Vår utbildningsminister, har meddelat att förändringens vindar snart ska blåsa över Skolsverige. Hon berättar att hon ”genomför de största förändringarna i svensk skola på trettio år”. Ett paradigmskifte helt enkelt.
Så, gott folk: enastående grejer är tydligen i görningen. Håll i hatten.
Några svårt genomförbara guldkorn finns det, som att L vill reglera klasstorlekar och lärarnas undervisningstid. Den som väntar på något gott får kanske ändå vänta i förgäves. Partiet har ju inte alla med sig, och dessutom är opinionssiffrorna rekordlåga.
Att Jocke, som efter olyckan kan bli hjärntrött, ibland under lektionstid får återhämta sig i det mörka vilorummet gör underverk för lärandet.
Sedan ska anpassningarna bort från klassrummen. I stället ska standardiserade tester identifiera elever i behov av stöd. Och hör och häpna: plötsligt ska eleverna nu få stöd! Det låter förstås fint att en sådan självklar rättighet besannas, men jag undrar varför anpassningar ställs emot stöd? Varför låter det på ministern som om en rättighet utesluter en annan? Och varför tror politikerna att lärare inte redan vet vilka av deras elever som behöver extra träning?
Jag har läst skräckexempel på hur lärare tvingas anpassa in i förbannelsen, som att Ada ska få titta på Netflix under genomgången medan Kalle ska sova på bänken. Sådana exempel är ledsamma. Inte minst eftersom det är läraren själv som ska besluta om sina elevers anpassningar. Vi lärare måste såklart ta mandat i klassrummet! Och vi specialpedagoger måste självklart rekommendera anpassningar som faktiskt fungerar och inte sänker nivåer, och detta i nära samråd med läraren.
För så här är det: flera av mina elever skulle inte klara sig utan sina anpassningar. Jag tänker på Jocke, som efter olyckan lätt blir hjärntrött. Att han ibland under lektionstid får återhämta sig i det mörka vilorummet gör underverk för lärandet. Jag tänker på Dana med dyslexi, som lyssnar på längre texter. Hon hade förmodligen inte haft höga betyg utan lurarna. Hade hennes tandläkardröm kanske till och med kört i diket, utan Legimus? Eller Ahmed, med böckerna på bussen, i sängen, eller gud vet var. För honom är en bok och en penna som alltid väntar vid katedern en livräddare för att inte hamna efter.
Det är små insatser, som gör stora skillnader för eleverna. Och även om lärare för det mesta är bra på att se elevernas behov, behöver anpassningarna finnas, för att markera elevens rätt. Dessutom är det ibland omöjligt att som undervisande lärare se och förstå hela den komplexa bilden kring en elev. Samverkan behövs. Vi kan absolut diskutera hur anpassningar ska utformas, men att slopa dem vore ett svek. En skola som kombinerar kraftfull stödundervisning med rimliga anpassningar, är en skola som faktiskt fungerar.
Kalla mig pessimist, men jag har på känn att det inte kommer att landa någon manna från himlen rakt ner i rektorns knä.
Men hur ska egentligen denna kraftfulla stödundervisning som utlovas formas och finansieras? Kommer slantarna som budgeterats att vara tillräckliga? Och var ska alla välutbildade speciallärare och lärare hittas?
Kalla mig pessimist, men jag har på känn att det inte kommer att landa någon manna från himlen rakt ner i rektorns knä. Vilket i princip är vad som skulle krävas, eftersom varken stat eller kommuner kan finansiera reformen.
Var fjärde femtonåring är funktionell analfabet, enligt utbildningsministern. På en skola med 1 000 elever skulle det innebära 250 ungar i stödundervisning. Med tio barn i varje grupp skulle skolan organisera 25 stödgrupper. Kanske regnar mannan snart från himlen och köerna med välutbildad personal ringlar långa utanför skolorna, men erfarenheten säger snarare att det blir Molly, 22, som kommer in och gör sitt allra bästa för de stackars funktionella analfabeterna, och att det kommer att göra hela reformen kontraproduktiv.
Vi förväntas alltså flytta in den nya skolan i ett luftslott. Det enda som är säkert är att det skyddsnät som just nu faktiskt håller Jocke, Dana och Ahmed ovanför vattenytan ska monteras ned, samtidigt som vi tvingas lyssna till visioner utan finansiering och utbildad personal.
LÄS ÄVEN
”Behovet av att skylla på någon förstör skolan”
Elin Z: ”Investera i skolan i stället för i barnfängelser”
Elin Z: ”Du ska vara min minister, Simona – varför ger du mig ett öknamn?”