LÄS MER Extra anpassningar skrotas – så blir elevernas nya stöd

Extra anpassningar har länge varit skolans allt-i-allo, ett begrepp som rymt både det lilla och det stora, det rimliga och det rena önsketänkandet. I praktiken har det ofta blivit en administrativ “mellanlandning” där elever får “något” som låter bra på papper, som bildstöd och tydliga instruktioner, men där det sällan preciseras vad det faktiskt innebär eller hur det ska hjälpa eleven. När stödet inte blir konkret och uppföljningsbart går det heller inte att säga om det hjälpte.

Därför är jag positiv till att extra anpassningar nu föreslås ersättas av stödundervisning. Regeringens förslag innebär en modell där man identifierar behov, sätter in en riktad insats och följer upp effekten. I förslaget ingår också standardiserade tester tidigt på höstterminen i flera årskurser, samt stödundervisning i svenska, svenska som andraspråk och matematik.

Om vi menar allvar med stödundervisning och systematisk uppföljning, då borde samma tänk gälla beteende och studiero.

Det här ligger nära ett arbetssätt som många skolor redan använder med goda resultat, ofta inspirerat av RTI. Min erfarenhet är att det ger effekt när det hålls ihop som ett system, inte som enstaka punktinsatser. Receptet är enkelt: snabbtester som fångar upp elever som halkat efter, tydliga stödinsatser mot ett avgränsat mål och uppföljning efter några veckor.

För att det ska fungera måste stödundervisningen vara kort, intensiv och träffa rätt. Helst mot sådant som går att mäta före och efter, som avkodning, läsflyt, skrivning eller taluppfattning. Då ser man snabbt om eleven tar kliv framåt, och kan byta spår direkt när insatsen inte biter.

Men ändå är det något som skaver.

Jag är inte säker på att centralt framtagna, obligatoriska screeningar kommer att träffa varje skolas behov. Inte för att testerna är dåliga, utan för att skolornas behov skiljer sig åt. En skola behöver fånga språkförståelse, en annan skrivutveckling, en tredje ligger efter i matematiken. När tester blir för generella blir de ofta tidskrävande, svåra att tolka och för trubbiga för att styra insatser.

Jag hade hellre sett att Skolverket fick i uppdrag att ta fram en “bank” med enklare, standardiserade tester som varje skola fick välja mellan. Jag hade också önskat en portal med material och lärarhandledningar för stödinsatserna som ska ske efter screeningen, så att skolor slipper uppfinna hjulet på nytt.

Risken är annars att screeningresultaten hamnar i en pärm, eller pliktskyldigt rapporteras in till huvudmannen, utan att det i slutändan leder till mer lärande för eleverna.

Eleven ska ju tillbaka in i undervisningen! Varje gång vi skickar bort eleven gör vi ju vägen tillbaka allt längre.

Om jag fick välja skulle Skollagen kräva att varje huvudman och skola bygger ett fungerande system för stödundervisning och uppföljning. Screening ska vara snabb, praktisk och kopplad till elevernas behov och den undervisning som behöver stärkas. Evidensbaserat, ja – men verksamhetsnära. Varje skola ska kunna säga: här brister det, de här eleverna ska få stöd, så här gör vi och så här följer vi upp.

Men än så länge är jag ändå försiktigt hoppfull.

Det jag har betydligt svårare för är att samma reformpaket samtidigt förskjuter skoldebatten allt mer mot straff, konsekvenser och ökat avstånd till våra elever.

I lagrådsremissen om trygghet och studiero föreslås bland annat mobilfri skoldag med insamling av mobiler, skolgemensamma skolregler med en plan för konsekvenser, utökade disciplinära möjligheter (utvisning, omplacering, placering utanför skolenheten, avstängning), möjlighet att i vissa fall neka en elev tillträde, och att akutskola ska kunna bedrivas på entreprenad. I pressmeddelandet betonas också fler och längre avstängningar i grundskolan, fler placeringar på akutskolor och minskade dokumentationskrav för utvisning och kvarsittning.

Jag säger inte att konsekvenser är fel. Skolan måste kunna agera när någon hotar, kränker eller använder våld. Det är självklart. Men vi kan inte straffa in undervisningen i våra elever.

De elever som har svårast att följa reglerna är ofta de som behöver oss allra mest. De behöver vuxna som gör kraven begripliga, fångar upp tidiga signaler, skapar förutsägbarhet och hjälper eleven att reparera när det blivit fel, så att vägen tillbaka in i undervisningen blir enkel. Och visst, ibland måste vi bryta en situation direkt, plocka bort en elev eller skydda andra.

Men om vårt huvudspår blir mer distans, färre samtal, fler avstängningar och mer “bort härifrån”, riskerar vi att skapa en växande grupp elever som steg för steg tappar fästet i skolan. Att misslyckas i skolan skadar barnet och samhället i stort, och priset betalas långt utanför klassrummet. Avstånd skapar inte förståelse. Det skapar ensamhet, motstånd och en känsla av att inte höra till.

Låsningar mellan elev och skola löses inte genom att plocka bort eleven. De löses när vuxna och barn förstår varandra: eleven behöver förstå vad som förväntas och varför, läraren behöver förstå vad som triggar, överbelastar och missförstås. Ofta är det kvalitet på kommunikationen mellan lärare och elev som avgör om det blir en konfliktspiral eller en vändning.

Och här tycker jag att politiken missar något viktigt.

Om vi menar allvar med stödundervisning och systematisk uppföljning, då borde samma tänk gälla beteende och studiero. Tydligt avgränsade mål. Riktade insatser. Mätbar effekt. Färre symbolhandlingar. Mer stöd till lärare i att bygga relationer, struktur och begriplighet. Mer kompetens i funktionell kommunikation, lågaffektivt bemötande, tydlighet, återkoppling, och i att designa undervisning som minskar friktion innan konflikten växer. För visst kan det behövas tvångsmedel, men det är inte dessa som löser problem med studiero.

Jag är rädd att skolan håller på att bli en allt kallare institution. Mer sortering, mindre empati för de som har det svårt. Det hjälper ingen. Eleven ska ju tillbaka in i undervisningen! Varje gång vi skickar bort eleven gör vi ju vägen tillbaka allt längre. Till slut har vi inte löst problemet, vi har bara flyttat det ut från klassrummet.

Jag undrar även om vi har glömt bort att det är naturligt att barn ifrågasätter oss? Det är en del av att växa. Skolans uppgift är inte att vinna varje konflikt, utan att hålla i ramarna utan att tappa människan. Värme och tydlighet är inte motsatser. De är varandras förutsättningar.

Så ja, byt gärna ut extra anpassningar mot stödundervisning. Gör stödet mer konkret, mer undervisningsnära och mer uppföljningsbart. Men bygg inte samtidigt ett system där svårigheter möts med utanförskap.

Jag saknar värmen i det här förslaget. Jag saknar förståelsen för barns utveckling. Jag saknar reformer som för barn och vuxna närmare varandra.

LÄS ÄVEN

Fohlin: ”Specialpedagoger kvar i elevhälsan – men var tas pengarna?”

Fohlin: ”Gör skolan lite mindre skit för någon redan i morgon!”

”Regeringens lösning på skolproblemen – ta bort problemlösarna”