LÄS MER ”Regeringen tar inte anpassad skola på allvar”

Jag kliver in genom dörrarna till en skola som vid första anblicken skulle kunna pryda vilket arkitekturmagasin som helst. Fasaden är stilren, glaspartierna ger generösa ljusinsläpp och när man fortsätter in möts man av öppna ytor, ljusa material och en genomtänkt estetik som signalerar framtid, ordning och modernitet. Allt ser rätt och vackert ut.

Men det dröjer inte länge innan en annan verklighet gör sig gällande.

Det är något i luften som inte riktigt går att sätta fingret på, men som snabbt tar över uppmärksamheten. I korridoren står en pedagog och försöker få grepp om dagens frånvaro samtidigt som en kollega lutar sig mot väggen och släpper ifrån sig en djup suck, den där sortens suck som avslöjar att dagen knappt hunnit börja innan energin redan är på väg att ta slut. I entrén sitter en elev ensam i soffan, rastlös, med blicken riktad mot de vuxna som passerar förbi. Eleven söker kontakt, pekar febrilt efter uppmärksamhet, men tempot i rummet är för högt och orken för låg, ingen verkar riktigt ha tid att stanna upp och möta den där blicken.

Plötsligt känns det inte längre lika rätt och vackert.

Allt oftare känns det som att vi bara diskuterar skolans kulisser medan föreställningen på scenen pågår utan publik.

Jag tänker då på en elev jag mötte en gång och som beskrev sin gamla skola, en byggnad som hade allt emot sig: lokalerna var slitna, ventilationen obefintlig. Väggarna vittrade av decennier av användning på det där sättet som så många svenska skolor gör. Men när eleven berättade om den platsen gjorde hon det ändå med stolthet. Hon älskade sin skola, hon sa att hon kände sig hemma där.

Det fanns något i den byggnaden som inte gick att mäta i arkitektritningar eller budgetposter – en själ.

När eleven senare fick byta skola hamnade hon i en ny och modern byggnad där allt var bättre i teorin. Lokalerna var ljusa, möblerna nya, korridorerna rena och luften frisk. Trots det vackra yttre beskrev hon att något saknades. Hon försökte sätta ord på känslan och landade till slut i en formulering som fastnade hos mig: skolan saknade liv och energi. Den saknade entusiasm.

Det är inte byggnaden som gör skolan, det är människorna i skolan som formar den.

Vi kan byta skal, slipa på ytan och investera i arkitektonisk skönhet, men lärande och utveckling uppstår inte i betong, glas eller trä utan i mötet mellan människor. Det uppstår i relationen mellan elev och lärare, i vuxna som orkar se, orkar stanna kvar och orkar tro på den där eleven som ännu inte riktigt tror på sig själv. Det uppstår i skolor där kompetent personal tillsammans bär en gemensam ambition om att varje elev ska få möjlighet att blomstra, slå sitt eget personbästa och växa, inte bara i ämneskunskaper utan också som människa.

Samtidigt är skolans utmaningar stora och de beslut vi fattar i dag kommer att forma samhället vi lever i i morgon. Därför blir prioriteringarna så avgörande. Är det verkligen så viktigt att bygga vackra skolbyggnader att det måste upp på en priolista som inte ens klarar av att fylla skolorna  med kompetent personal, som vet hur man bygger en undervisning som ger fördjupat ämneskunnande, som kan skapa en meningsfull undervisningspraktik och som kan leda en grupp framtida samhällsmedborgare genom kunskap, ansvar och gemenskap?

Nästan inget av detta nämns av någon minister. Det ger inga snabba, slagkraftiga rubriker.

Det är svårt att inte känna en viss oro när skoldebatten allt oftare fylls av politiska utspel frikopplade från skolans faktiska vardag. Under valårens febriga tempo har vi redan hunnit diskutera OBS-klasser som plötsligt fått ett nytt namn, olika former av bestraffningar, skoluniformer och importerade ”No excuses”-modeller, och nu alltså även idén om att förbjuda fula skolor. Varje förslag presenteras med samma självsäkerhet, som om lösningen bara väntade på att någon skulle våga säga den högt. Det är förslag som låter handlingskraftiga, som ger rubriker och signalerar att något är på väg att göras, men som alltför ofta säger mer om politikens behov av enkla symboler än om skolans behov av verkliga lösningar.

Allt oftare känns det som att vi bara diskuterar skolans kulisser medan föreställningen på scenen pågår utan publik.

Det som oroar mig är att vi tycks ha fått en skolpolitik som älskar det som syns och försummar det som känns. Det är lättare att tala om vackra byggnader än om slitna arbetslag, lättare att kräva symboliska åtgärder än att ta ansvar för det långsamma och ibland mödosamma arbete som bygger en fungerande skola. Putsade fasader rymmer inte automatiskt undervisning och trygghet.

Vi behöver inte färre fula skolor. Vi behöver färre skolor som glänser på ytan men sviker i innehållet.

LÄS ÄVEN

”Då kan vi inte skylla på elevernas brister – vad är det JAG missar?”

”Det är politikerna som inte jobbar med elever …”

Denice Sverla: ”Våra lärare behöver vara didaktiska konstnärer”