”Lärare är fast i stereotypa könsmönster”

Du medverkar i en ny forskningsantologi med ett kapitel om föräldrasamverkan ur genusperspektiv. Vad är det du har undersökt?

– Jag har intervjuat föräldrar till elever med någon form av specialstöd samt elevernas lärare om hur de ser på samarbetet mellan hem och skola.

Hur kom det sig att du blev nyfiken på detta tema?

– Därför att det både finns tidigare studier och lärare som påpekar att kön spelar roll för elevers möjlighet att tillägna sig undervisning.

Vad kom du fram till?

– Att såväl lärare som föräldrar är fast i maktstrukturer och stereotypa könsmönster. Eftersom skolan i dag i så hög grad styrs av marknaden är det dessutom svårt att våga utmana detta med nya arbetssätt. Fokus ligger på måluppfyllelse och mätbara resultat.

Hur då, tänker du?

– Det finns forskning som visar att om man jobbar med solidaritet, empati och

öppenhet för allas olikheter, då kan man komma bort från stereotypa mönster. Men sådant är svårt att mäta och hävda i skolornas konkurrens om elever så därför lägger sällan varken lärare eller föräldrar fokus på att försöka utmana dessa strukturer.

Kan du ge exempel på något arbetssätt som du såg fungerade?

– Allt är situationsbundet – därför tror jag framför allt på kollegialt lärande. Men något jag tidigare sett i en skola var att man delade in eleverna i tjej- och killgrupper viss tid av undervisningen. Det ledde till att tjejerna fick mer plats och kom till sin rätt samtidigt som killarna kunde släppa pressen att leva upp till ett manlighets-ideal och i stället upptäcka nya sidor av sig själva.

Men det går ju rakt emot den samhällsdebatt som snarare handlar om att sudda ut olikheter mellan könen, inte att segregera mer?

– Jo, och det är heller inget slutmål att dela upp efter kön. Men det kan vara en väg i att hitta nya former för att fungera bättre tillsammans.

Du skriver att skolans samverkan med hemmen i hög grad bygger på att mamman har huvudansvar. Kan lärare aktivt få pappor att bli mer delaktiga?

– Att vara medveten om det kan förändra. För i slutändan kan det hjälpa eleven. Men jag ser också en skillnad bara sedan jag skrev min avhandling år 2013. Jag studerade samma skola nu och framför allt var lärarna påtagligt mer medvetna om könsmaktsordningen.

Varför är det viktigt med en forskningsantologi om genus och specialpedagogik?

– Vi behöver hela tiden utforska dessa frågor och kritiskt granska oss själva i vår yrkesprofession. Vi kan tro att vi är upplysta, men vi är alla resultat av historien. Jag tror mycket på inkluderande undervisning där man använder eller influeras av specialpedagogiska metoder i helklass och utformar en undervisning där alla får chans att komma till sin rätt. Det vinner såväl flickor som pojkar på.