Debatt: Så kan musik hjälpa elever med NPF

I ett klassrum där ljuden är för många, orden för snabba och kraven för höga – hur hittar man in till eleven som sitter längst bak med huvudet mot bänken?

För mig har svaret ofta varit: med musik.

Jag är specialpedagog och speciallärare, med rötter i musiksalen. Genom åren har jag sett gång på gång hur musikens rytm, struktur och känslomässiga djup öppnar dörrar där andra verktyg inte räcker till. Musik är inte bara ett ämne – det är ett språk, ett ankare, en livboj.

”Förutsägbarhet och tydlighet”

Elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) behöver ofta förutsägbarhet och tydlighet. Här är musiken en outnyttjad skattkista. Att börja och avsluta lektionen med samma korta låt – en ljudlig signal om trygghet – kan vara skillnaden mellan kaos och kontakt.

Rytmen skapar en inre karta. Upprepningen ger trygghet. Kroppens medverkan gör att kunskap fastnar.

Musikens upprepning och tydlighet kan fungera som ett pedagogiskt stöd i det relationella perspektivet på lärande. Det handlar inte om att anpassa eleven till undervisningen, utan att anpassa undervisningen till eleven – och här har musiken en unik roll att spela.

Vissa elever har svårt att sätta ord på hur de mår. Då kan en trumma tala. Eller en sång. Jag har sett elever gå från sammanbitna till närvarande, när de får slå på en djembé, nynna med i en ton eller lyssna på musik som speglar deras inre.

Musik blir ett sätt att reglera – utan att behöva förklara. Den bär känslor, utan att döma dem.

Engagerar fler sinnen

Har du provat att sjunga skolans ordningsregler? Eller att rimma fram matematiska begrepp? När vi sätter kunskap till musik engageras fler sinnen – och fler elever. För elever med arbetsminnesproblematik eller språkstörningar kan detta vara nyckeln till förståelse.

Och kanske viktigast av allt: det blir roligare. Även för oss vuxna.

Musik är ingen quick fix. Men det är en varm, mänsklig väg in till elever som annars riskerar att hamna utanför. Den kräver inte perfekta toner – bara lyssnande. När ett barn ser dig sjunga med, när du delar en rytm eller skapar ett ljud tillsammans – då byggs något som håller.

Det här är mitt jobbknep. Och kanske också mitt hjärta i undervisningen.

Men tänk om det fanns ett musikrum för känslor på varje skola? En plats där känsloreglering, samspel och lärande fick klinga i takt med elevens behov – i stället för tvärtom. Hur mycket längre skulle vi kunna nå då?

Fem enkla tips

Exempel från praktiken – så här använder jag musik i undervisningen:

1. Start- och stoppmusik:

Använd samma korta melodi i början och slutet av lektionen. Det kan vara en lugn sång med texten:

”Nu börjar vi – det är dags att va’ med.

Vi lyssnar och lär – och stöttar varann.”

2. Regler på rim:

Gör skolans ordningsregler till en sång. Till exempel:

”Två och två när vi ska gå – vi går lugnt och lyssnar då.”

Eller:

”Handen upp när du vill nåt säg,

Vi turas om – varenda grej!”

3. Känslolådor med musik:

Skapa spellistor med olika känslolägen – glad, lugn, arg, trött. Låt eleverna välja musik utifrån hur de mår. Diskutera tillsammans efteråt.

4. Rörelsesånger som strukturstöd:

Sånger med rörelser som förstärker instruktioner, till exempel vid städning eller byte av aktivitet:

”Plocka upp och lägg på plats – sen är det rast, sen är det rast!”

5. Musikpaus istället för rastkort:

Ge elever möjlighet att gå undan med hörlurar och lyssna på en förvald lugn låt – som ett sätt att återfå fokus eller lugn.

Karin Hassle, specialpedagog, speciallärare och musiklärare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren

LÄS ÄVEN

Musikläraren: Så kan vi läsa mer – i alla ämnen

Musiklärarens låtar får kunskapen att sätta sig

Debatt: Musikläraren om Sveriges galet olikvärdiga betygssystem

Hennes läroböcker gör musiklärarna mindre ensamma