”Stöd sätts in när barn tappat både tillit och ork”

Bakom varje siffra om skolfrånvaro finns ett barn som en gång försökte. Ett barn som gick till skolan med viljan att lyckas, men med en kropp som inte längre orkade möta ljuden, tempot och kraven.

Ändå fastnar debatten i att peka ut föräldrar, lärare eller eleven själv. Som specialpedagog med många års erfarenhet ser jag något annat: det är inte individerna som brister. Det är strukturen runt dem.

”Saknar förutsättningar”

Vi har skapat ett skolsystem där stödet ofta sätts in först när barnet redan tappat både tillit och ork. Efter lagändringar som betonat inkludering hamnade många elever med stora behov i miljöer som saknar förutsättningar att bära dem.

Samtidigt har den problematiska skolfrånvaron ökat kraftigt. Barn med autism, ångest, språkstörning, trauma eller hög känslighet stannar inte hemma för att de ”inte vill”. De stannar hemma för att deras nervsystem inte längre klarar belastningen.

Det gör ont att säga det: ibland räcker inte ens en fantastisk lärare med tydliga anpassningar och en stark relation. För vissa barn är det inte uppgifterna som är problemet – det är själva sammanhanget. Ljudnivån. Gruppstorleken. De ständiga intrycken. Det sociala spelet. När hela miljön blir överväldigande hjälper inga fler arbetsblad i världen.

”Mycket kan göras”

Visst finns mycket som kan göras inom dagens ramar – stationer, mindre grupper i klassen, återhämtningsytor och tydligare struktur. Men för elever med omfattande skolrelaterad stress behövs mer än ommöblering. De behöver professionellt organiserade, långsiktiga och kvalificerat ledda lärmiljöer där återhämtning är möjlig och där personalen har rätt kompetens.

I dag startas små grupper alltför ofta i ren desperation. Ett ledigt rum, en resurs, ett hopp om att det ska hålla. De resurspersoner som kliver in gör ofta mer än någon kan begära: de bygger relationer, skapar trygghet och bär elever genom ren mänsklig värme. Det är inte deras insatser som brister – det är systemet som lämnat dem ensamma med ett ansvar de aldrig borde bära ensamma.

Det är avgörande att skilja mellan tillfälliga smågrupper och särskilda undervisningsgrupper med tvärprofessionellt stöd och kvalificerad undervisningskompetens. När lärmiljöer saknar tydligt uppdrag och stabil struktur riskerar de att bli förvaring, inte utveckling.

”Faller igenom ett hål”

Vi behöver lösningar som håller över tid: kommunövergripande enheter, hybridmodeller, små och stabila grupper där elevhälsa och pedagogik arbetar tillsammans. Forskningen är tydlig: rätt miljö kan få elever att återfå både funktion, tillit och motivation. Nödlösningar gör det inte.

Vi måste sluta låtsas att viljestyrka och tillfälliga lösningar kan bära ett skolsystem som inte ens bär sig självt. Barn med omfattande skolrelaterad stress faller inte mellan stolarna – de faller rakt igenom ett hål som vuxenvärlden valt att inte laga.

Nu krävs nationellt ansvar, inte fler kommunala brandkårsutryckningar. Skolor kan inte trolla fram strukturer de aldrig fått resurser att bygga. Rektorer kan inte kompensera för politiska beslut som saknar förankring i verkligheten. Och eleverna ska inte längre tvingas bära konsekvenserna av vuxnas modlöshet.

Nu krävs ett nationellt ansvar

Det behövs inte fler utredningar. Det behövs beslut. Det behövs system som håller – inte tills vidare, utan över tid. Vi vet vad som fungerar. Vi vet vad som krävs. Frågan är inte om vi kan – utan varför barnen fortfarande tvingas betala priset för att vi inte gör det.

Camilla Dannebjörk Gustavsson, specialpedagog

LÄS ÄVEN:

Hemmasittare: ”Vi måste titta på systemnivå”

Skolfrånvaro: ”Barn blir brickor i ett maktspel”

Kritiken: ”Elevsynen tvingar mig se eleverna som offer”

”Psykisk hälsa på schemat – vad ska bort i stället?”