”Liberalernas bild av läsinlärning är nostalgisk”

Alla barn har rätt till relevant stöd för att utvecklas som läsare och skribenter. Därför är det frustrerande att läsa Simona Mohamssons och Lotta Edholms artikel, som med ett illa hopsnickrat resonemang hävdar att lösningen ligger i att reformera specialpedagogiska utbildningar – helst med fler speciallärare och färre specialpedagoger.

”Selektiv problembild”

Jag motsätter mig inte fler kollegor i skolan – tvärtom – men problembilden är selektiv och bekvämt politiserad.

Att svenska 15-åringars läsförståelse försämrats är känt. Men att förklara detta främst med brist på särskilt stöd är att blunda för större strukturella problem: skolans resurser dräneras av vinstdrivande skolkoncerner och ett friskolesystem byggt på fritt skolval – reformer som Liberalerna själva drivit igenom.

”Klyftan växer”

Lika talande är att man inte nämner det möjligen mest alarmerande i Pisa: att klyftan mellan elever med stark och svag socioekonomisk bakgrund växer. Skillnaderna accentueras dessutom på skolnivå: Skolan man går i har allt större betydelse för resultat, och elever med sämre socioekonomiska förutsättningar riskerar att hamna i skolor med mindre erfarna lärare och sämre undervisningsmiljöer. 

Socialdemokraterna får skulden för nedläggningen av speciallärarutbildningen och för ett ”konstruktivistiskt 90-tal”. Och det är ju en politisk genre vi rör oss i, vilket väl innebär att kängor ska delas ut. Men vad som kritiseras av konstruktivismen och dess förespråkare framgår dock inte av artikeln – jag välkomnar ett förtydligande och ser fram emot en analys.

I kontrast målas en nostalgisk bild av en tid då nästan alla kunde bli fullt läskunniga, bara den ”rätta” metoden användes. Skygglapparna skymmer exempelvis tre decenniers läsdidaktisk forskning.

Kognitionsforskaren Agneta Gulz lyfts istället som garant – utan att nämna att hon redan sitter i regeringens expertråd (tillsammans med bland andra rektor Linnea) och bidrar till de mycket ensidiga statliga reformer som nu hastas igenom. 

”Bekväm historieskrivning"

Att skylla dagens problem på 90-talet är en bekväm historieskrivning. De reformer som Liberalerna själva varit med och infört sedan 2006 – marknadsutsättning, minskad likvärdighet, ökad administrativ börda – lämnas helt oadresserade.

Författarna vill återinföra små undervisningsgrupper, men det kräver fler behöriga lärare och högre lärartäthet  – kostsamt och svårt att genomföra när lärarutbildningarna är underfinansierade och när skolkoncerner tar allt större del av skattemedlen. Hur detta ska finansieras är höljt i dunkel. 

Här finns ändå en punkt där vi är överens:

”Det är dags att stärka den statliga regelstyrningen och återigen ge elever och lärare de förutsättningar de förtjänar. Och det är dags att se till att alla elever får relevant stöd tidigt.”

”Kräver handling”

Men detta kräver mer än att peka finger åt ett par decennier gamla reformer. Det kräver långsiktig, gemensam handling från lärare, skolledare, utbildningsförvaltningar, lärarutbildningar, forskarsamhället – och en regering som vågar se hela bilden, inte bara den del som passar dagsformen.