”Lärare är inte längre specialister”

“Skälen till att så få söker till lärarutbildning hänger givetvis samman med den status som läraryrket har och den tillfredsställelse som arbetet kan ge.”

Citatet låter kanske som taget ur vår samtidiga skoldebatt. I själva verket skrevs det av Carl Bildt och Moderaterna i en riksdagsmotion, 1990. Under förra året presenterade SVT skrämmande siffror över antagningen till grundlärarutbildningen. Medelmeritvärdet hade sjunkit till så lågt som 14,6 av 22,5 möjliga. Då var intervjuade Maria Johanssons slutsats slående lik vår tidigare statsministers: “För att en utbildning ska vara attraktiv, behöver ju yrket vara attraktivt.”

”Återvändsgränd”

Det är lätt att tänka att historien upprepar sig, men här har den nog snarare har fastnat i en återvändsgränd. Trots att det genom åren har funnits både vilja och reformer, tycks yrket fortsatt vara lika oattraktivt. Vilja räcker dock inte särskilt långt när det saknas precision och det svårt att träffa rätt, när det inte ens finns en måltavla. En någorlunda gemensam uppfattning om vad en skola och en lärare är.

Bildningsfokuset har sedan länge tagit ett steg åt sidan. Nya uppgifter och funktioner har i stället tryckts ut med samma intensitet som hos sedelpressarna i Weimarrepubliken. Rollinflationen som följer, har tyvärr samma effekt som vanlig inflation. Yrket förlorar värde. En suddig bild ses därtill sällan som ett konstverk.

”Vad är en lärare?"

För vad är egentligen en skola och en lärare? Det beror på vem du frågar.

I den ovan nämnda motionen uppgav faktiskt Bildt att skolans kunskapsförmedlande uppdrag redan då hade hamnat i skymundan för andra uppgifter. Frågan om vad en lärare är var således svårbesvarad även innan 1990-talets reformer. Så tidigt som i 1946 års skolkommissions betänkande beskrevs faktiskt det formella bildningsidealet och den traditionella lärarrollen som auktoritär och medeltida. Utbildningen skulle då få ett mer modernt huvudåtagande, vilket i betänkandet uttrycktes tämligen explicit: ”Skolans främsta uppgift blir att fostra demokratiska människor”.

Ny lärarroll

Med enhetsskolans införande på 1960-talet började som doktoranden Åsa Melander tidigare har belyst, en ny lärarroll att realiseras:

The teacher’s role changed from being primarily a source of knowledge to being allocated far-reaching additional social responsibilities and differentiating teaching to suit heterogeneous groups.

Nu blev lärare även socialarbetare. Yrket utvecklades därefter succesivt till att alltmer bli en rådgivande supportfunktion till eleverna som skulle ta eget ansvar för sitt lärande. När skolan kommunaliserades år 1989, gavs dessutom varje huvudman en möjlighet att själv påverka och reglera lärarens arbetsuppgifter. Sedan dess slits rollen mellan kommunal och statlig styrning.

Historikern Niklas Stenlås har även beskrivit hur reformen ledde till minskad autonomi för lärare, genom att den arbetsplatsförlagda tiden ökade. Den tidigare relativt fria planeringstiden för undervisning kunde nu mer obehindrat förbytas mot andra uppgifter. Stora protester bröt som följd, men lärarna skrek för döva öron.'

Även om rollförändringen från början främst var ett socialdemokratiskt påfund, kom även den politiska högern att färgas av en diffus uppfattning om vad en lärare är. Trots att Bildt i inledningscitatet presenterar en korrekt diagnos, blev hans medicin därför snarare en sjukdomsförstärkare. I en motion som framlades i samband med införandet läroplanen LPO94, skrev Moderaterna (med Bildt som en av undertecknarna) följande:

Lärarutbildningen måste reformeras i syfte att höja lärarnas kompetens och status, skapa större bredd i lärarkompetensen och kombinationer av kunskaper men också för att markera framtida lärares roll som handledare i inlärning snarare än undervisare.

”River upp reformer”

Att läraren inte längre sågs som en undervisande ledare, utan en birollsinnehavande coach, inledde kulmen på de progressiva och konstruktivistiska idéernas dominans i svensk skola. Bildtregeringen hade dessutom tidigare genomdrivit friskolereformen, vilken möjliggjorde för att även privata aktörer skulle kunna sätta sin prägel på lärarrollen.

Inom ramen för den nyligen införda målstyrningen, blev det också tydligt vilken riktning Skolverket ansåg att skolorna skulle välja. LPO94 innehöll, som tidigare nämnda Stenlås har belyst, främst process- och värdegrundsmål. De innehållsmässiga kunskapsmålen saknades dock nästan helt.

Efterföljande regeringar, röda som blå, har sedan dess tävlat om att riva upp varandras reformer av styrdokument och lärarutbildningen. I höst görs gymnasieskolan om i grunden på vår tidigare socialdemokratiska regerings initiativ. En nyligen avslutad betygsutredning på uppdrag av den nuvarande regeringen, säger mig dock att inte heller GY25 blir särskilt långvarigt.

De reformer som beskrivs ovan är endast ett litet axplock. Spår och delar av samtliga förändringar sedan 1900-talets mitt, lever kvar i dagens skolsystem. Många har tillfört, men ingen har på riktigt sållat. Det gör den långsiktiga produkten plottrig. Vad är en lärare idag?

”Odefinierad mentorsroll”

I min yrkesvardag finns alltifrån en odefinierad mentorsroll till en arbetsplatsförlagd ramtid som kan fyllas med elevhälsomöten, utvecklingssamtal, ålagd dokumentation, individanpassningar och närvarofrämjande arbete, för att nämna några exempel. Mest påtaglig är kanske ändå förändringen av fostransuppdraget, som har fått en alltmer dominerande ställning i verksamheten.

Idag är det ett löst definierat demokrati – och värdegrundsuppdrag. Dess ramlöshet har gjort skolan till politikers och intresseorganisationers favoritverktyg för att presentera skenlösningar på aktuella samhällskriser. Om det påpekas att en innehållsdel är irrelevant för jobbet som matematik- eller svensklärare, blir svaret inte sällan något i stil med: ”men ni har ju ett värdegrundsuppdrag som omfattar alla lärare”.

”Tveksam effekt”

Förutom att det kostar i tid, energi och resurser är det högst tveksamt om det har någon vidare effekt. Exempelvis fastslog professor Daniel Tröhler följande när han 2016 granskade hur fenomenet blivit alltmer centralt i västerländsk utbildningskultur:

[...]educationalizing social problems continued to be a part of the educational culture even though schools have repeatedly proven that they are an ineffective mechanism for solving these problems.

Även om pendeln sedan 90-talet åtminstone på ytan har svängt bort från den konstruktivistiska kunskapssynen, lever socialarbetarrollen kvar i allra högsta grad. Detta märks inte minst genom att även kunskapsuppdraget har fått ett alltmer snävt instrumentellt värde som verktyg för lösa specifika samhällsproblem. Psykisk ohälsa, privatekonomi, etik och moral, ja till och med hundkunskap är nya ämnen som har föreslagits i den offentliga debatten som reaktion på aktuella händelser, bara under de senaste åren.

”Nya käpphästar”

Varje regering har dessutom sin egen käpphäst som ska rymmas i det redan trånga stallet. Under det förra socialdemokratiska styret infördes sexualitet, samtycke och relationer som ett nytt omfattande kunskaps- och värdegrundsområde. Dagens borgerliga regering lägger i stället sitt krut på kriminaliteten, där Johan Pehrson flera gånger har beskrivit skolan som den viktigaste brottsförebyggande instansen. Visserligen finns i hans uttalanden ett tydligare kunskapsfokus än hos tidigare regeringar, men återigen läggs vikten vid dess instrumentella värde i en specifik problemkontext. Även kunskapsuppdraget har därigenom delvis blivit ett fostransuppdrag i förklädnad.

Att alltmer har inkapslats i fostransuppdraget tvingar dagens lärare att bli generalister, snarare än specialiserade experter. Eftersom det omfattar alla lärare, får alla lärare samma fortbildning oavsett ämneskompetens. Därtill bidrar mentorsuppdraget och skolans digitaliseringsiver till samma fenomen. De flesta lärare är mentorer och alla måste i alla fall delvis bemästra de digitala verktyg som de är ålagda att använda. Fortbildning i didaktik, kognitionsvetenskap och ämneskunskap får därför ta ett kliv åt sidan på obestämd tid.

Något som även är talande för hur ovanstående förändringar har påverkat samhällssynen på skolans och lärarens roll, är att elevinflytande inte sällan beskrivs som en förutsättning för att de ska utvecklas till demokratiska medborgare. Det är i så fall värt fråga sig om de människor som demokratiserade Sverige under 1800-talets slut och 1900-talets början, hade haft mycket elevinflytande över läroplaner, undervisningsmetoder och examinationsformer?

De som alltså enligt 1946-års skolkommission ansågs ha blivit undervisade med auktoritära och medeltida metoder. Utsagan antyder därtill att rollen inte längre betraktas kräva någon vidare expertis. Varför ha flerårigt universitetsutbildade lärare, om en 15-årig elev ändå vet bäst själv hur hen lär sig och bör examineras?

Bildningsidealet förändras

Sammantaget kan det konstateras att den succesiva förändringen och fragmentiseringen av lärarrollen är olycklig. Inte bara då den skapar otydlighet kring frågan om vad en skola och en lärare är, utan för att det traditionella svaret fyllde en historiskt viktig funktion.

Att återgå till en skola som den såg ut under 1900-talets början är visserligen varken önskvärt eller möjligt. Det finns dock goda skäl till att ifrågasätta skolkommissionens utlåtande om det formella bildningsidealet. Vad som sedan dess framför allt har fått lämna plats åt den nya lärarrollen är i min mening just bildningen.

Bildningsfokuset har tagit ett steg åt sidan

 

Utbildning och bildning är inte riktigt samma sak, även om de två går hand i hand. Det förstnämnda syftar till att utveckla förmågor och kunskaper som är användbara i ett specifikt sammanhang, exempelvis yrkeskunskap. Bildning däremot, definieras ofta som hur införskaffning av en bredd av kunskaper och färdigheter utvecklar en människans essens och personlighet. Båda måste givetvis få plats i skolan. Kunskapens snäva instrumentella värde, är dock ett gott exempel på att bildningsdelen alltmer trängts undan i det svenska samhällets syn på vad en skola är.

Ur ett bildningsperspektiv finns i min mening i stället en tilltro till att bildade medborgare, på ett mer allmänt plan, fattar klokare beslut i såväl sin vardag och i sitt yrkesliv som på valdagen. Att eleverna får lära sig om litteraturklassiker, statskunskap eller svensk historia löser exempelvis vare sig den psykiska ohälsan eller kriminaliteten. Det är svårt att ringa in vilket specifikt problem som det alls direkt skulle bidra till att lösa.

”En stabil grund”

Däremot ger det oss en gemensam stabil grund att stå på när vi som nation eller enskild person tar oss an nutida och framtida utmaningar. Den grund som fanns när vi en gång byggde upp vårt demokratiska välfärdssamhälle. Att det idealet skulle vara auktoritärt är rent felaktigt, och medeltida, i bästa fall en grov förenkling. Bildningen har visserligen inte alltid varit formaliserad, men att omvandla människan genom att hon införskaffar kunskap är ett betydligt äldre fenomen än medeltiden.

Det är här värt att fråga sig vad som gjorde att just människan var arten som kunde lämna savannen och bygga den otroliga civilisation som vi nu lever i. Är det vår förmåga att använda verktyg? Våra jägarförfäder var lika fingerfärdiga som vi, men de byggde ändå inga skyskrapor eller höghastighetståg. Är det vår överlägsna intelligens? Samma förfäder var lika smarta som oss, men det skulle ändå dröja tiotusentals år innan någon kom fram till den allmänna relativitetsteorin. Är det vår empati? Att alla människor ses som skyddsvärda och födda med samma fri och rättigheter, är likväl ett purfärskt påfund. Evolutionsbiologen och professorn Kevin Laland föreslår en annan förmåga: 

The emerging consensus is that humanity’s accomplishments derive from an ability to acquire knowledge and skills from other people. Individuals then build iteratively on that reservoir of pooled knowledge over long periods.

Genom att vi överför kunskap börjar ingen generation från noll, vi tar vid och fortsätter att bygga där tidigare generationer slutade. Människan har därigenom lyckats kringgå livets största begränsning: det tar slut. Rom byggdes inte på en dag, eller ens en livstid, det tog många livstider. Kunskapsöverföring och bildning har på så vis inte bara utvecklat den individuella människan utan hela mänskligheten, till vad den är idag.

”Äran att vara expert”

I den moderna statens framväxt skedde en successiv formalisering och enhetlig organisering av samhällets viktigaste byggstenar. Ett statligt skatteverk, en nationell försvarsmakt och kommunala förvaltningar säkerställer en högre rättssäkerhet och kvalitet än edsvurna länsherrar och sockenstämmor, exempelvis. Ett mer komplext och organiserat samhälle blir därtill mer svårorienterat för dess medborgare. Därför var det förmodligen bara en tidsfråga innan även människans främsta signum behandlades på samma sätt som andra institutioner.

Det är vad en obligatorisk skola i min mening främst är: en modern formalisering av vår äldsta och mest framgångsrika tradition. Människan traderar kunskaper över generationsgränser. Människan utbildar och bildar.

Vad är en lärare i bildningsskolan? Någon som har getts uppgiften och äran att vara expert på och förvalta traditionen. Yrkesutövandet är på så vis ett stort förtroendeuppdrag som samhället och inte minst föräldrar har överlåtit till de som är verksamma i skolan. Däri skapas också rollens meningsfullhet. I känslan av att få bidra till något större än sig själv.

För oss ämneslärare tillkommer dessutom ynnesten att på riktigt bli expert på ett ämne som vi brinner för och vill föra vidare. Du studerar sannolikt inte fem år på universitet till lärare i matematik och fysik för att få problematisera könsmönster och porrindustrin. Förmodligen handlar det mer om att du älskar matematik och fysik.

”Lärarens skicklighet”

Om bildning är det som har gjort att människor gemensamt har kunnat lämna savannen för moderna urbana och demokratiska samhällen, är det kanske också är där vi åter kan hitta vår gemensamma måltavla. Med en tydligare roll för läraren, blir det också mycket klarare var professionen bör ha sin expertis. Lärare blir då främst bli experter på två saker: sina ämnen och de undervisningsmetoder som mest effektivt får ämnenas innehåll att fastna vårt långtidsminne, individuellt som kollektivt. Magnus Henrekson har kanske beskrivit det bäst av alla:

Den kanske enskilt viktigaste faktorn för hur väl en elev kan utveckla sin potential är lärarens skicklighet. Den mest centrala komponenten är då att läraren kan ämnet väl, men också att läraren lärt sig använda effektiva pedagogiska metoder.

Med andra ord, behöver vi sålla och rensa. Javier Mileis motorsåg känns alltför osvensk som liknelse, men det behövs kanske åtminstone en sekatör. Exakt hur detta ska gå till kräver minst en egen text i sig. Jag är också fel person att ensam besvara frågan. En bra början kan dock vara att vi lär oss av våra historiska misstag.

”Så bör skolan styras”

Ett statligt huvudmannaskap i stället för det kommunala, skulle exempelvis göra styrningen av skolan mindre spretigt. En mer flexibel arbetsplatsförlagd ramtid, skulle frigöra läraren till att planera sin undervisning i lugn och ro. Detta är särskilt aktuellt, eftersom arbetsmarknaden i övrigt har rört sig i den riktningen. Den frihet som en gång var en pullfaktor till att bli lärare, har således blivit en pushfaktor bort från yrket.

Värdegrunden borde nog därtill fundera på att genomgå en gastric bypass. Skolan kommer oundvikligen att ha en fostrande roll, eftersom målgruppen är barn och unga. Fullt ut värderingsfri kan den heller inte bli. Problemet är således inte att skolan har en värdegrund i sig, utan att den blivit så omfattande och luddig.

Det riktigt svåra kommer av historien att döma vara att få förändringen att bli fokuserad och beständig. Vinden tycks just nu blåsa åt rätt håll, både i debatten och med pågående reformer. Som nämnt har det dock länge pratats om att skolan måste få fokusera mer på kunskap och läraren mer på undervisning. Ändå är vi där vi är. En varaktigt tydlig lärarroll förutsätter därför en attitydförändring hos förvaltningar, medborgare och inte minst beslutsfattare.

Värdegrunden behöver gastric bypass

Att definiera och sålla är egentligen samma sak som att prioritera bort. Lobbyorganisationer, myndigheter och privatpersoner kommer sannolikt att strida in i det sista för att just deras intresseområde fortsatt ska ha en plats i klassrummen. Företag som utnyttjar situationen för att sälja in värdegrunds- och digitaliseringstjänster, kommer också att streta emot. Vid nästa samhällskris blir lärarna återigen ett lätt byte för vår kulturella iver att kasta problemen på skolan.

Det krävs således beslutsfattare med integritet, ihärdighet och en tydlig måltavla. Utan det hamnar vi i samma återvändsgränd i ytterligare 40 år.

Lärare är som sagt inget vidare på att lösa samhällsproblem eller bota elevers psykiska ohälsa. Vi kan däremot ge de elever som drabbas hårdast av problemen verktyg, som gör att de i framtiden kan skapa bättre förutsättningar för sina egna barn. Flit, disciplin, uppförande, läsförmåga, men framför allt kunskap och bildning. På köpet får vi en tydligare och i min mening, betydligt mer attraktiv lärarroll.

William Malmsten och Emil Tidlund, gymnasielärare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.