”Jag älskar mitt yrke – men det värdesätter mig inte”

Jag har vandrat genom sagolandskap byggda av kartong,
lyssnat till barns viskningar om stjärnor och monster,
och svarat med berättelser som bär deras språk.

Jag har varit medskapare av magi –
där en filt blir ett hav, ett barn blir en kapten,
och en vanlig tisdag blir ett äventyr.

”Där jag hör hemma”

Jag har burit deras drömmar med ömhet,
sett deras blickar lysa när världen öppnar sig,
och känt hur mening föds i det lilla:
i en fråga, en teckning, ett skratt som spricker mitt i leken.
Det är där jag hör hemma.
I det närvarande, det lekande, det lärande.
I det som inte går att mäta – men som betyder allt.

Nu bär jag yrket som en sten i bröstet.
Inte för att det är fel – utan för att det är för mycket.
För tungt. För trångt. För tyst där det borde vara stöd.

”Försökt förändra”

Jag har inte varit tyst.
Jag har engagerat mig fackligt.
Fört samtal med chefer, politiker och nämndemän.
Suttit i oändliga samverkansmöten och utvecklingsprojekt.
Jag har försökt förändra – inifrån, tillsammans, med hjärtat först.

Värst av allt: Vi hinner inte se varje barn

Och jag ser hur vi sliter – inte bara vi på golvet.
Våra närmaste chefer kämpar också,
förskolechefer som försöker skapa trygghet i strukturer som inte håller.
De är lika fångade i orimliga förutsättningar,
lika pressade av krav som inte går att möta.
Vi står inte på varsin sida – vi står i samma storm.

Och jag har sett andra gå före mig –
fantastiska lärare och förskolechefer som slitits itu.
Som tvingats byta yrke,
eller blivit långtidssjuka efter att ha gett allt.
De har förstört sina egna liv för att rädda andras.
Och jag är 34 år – redan nära väggen.
Det borde vara omöjligt.
Men det är verklighet.

”Vill kunna brinna”

Jag vill kunna brinna – inte brinna upp.
Jag vill se en framtid där jag får jobba med det jag älskar, hela vägen till pension.
Inte tvingas fundera på vad jag skulle kunna nöja mig med,
för att själv få hålla livet ut.

Och mitt i allt detta finns barnen.
De som är vår framtid.
De som formas av miljön vi skapar –
och som varje dag möter vuxna som är utmattade, stressade, på gränsen.
Vad gör det med deras bild av vuxenlivet?
Av arbete, omsorg, trygghet?
Hur påverkar det deras uppväxt att se oss kämpa för att räcka till –
när vi själva inte får räcka?

Och värst av allt:

Vi hinner inte se varje barn.
Inte med den närvaro de förtjänar.
Inte med den blick som säger: “Jag ser dig. Du är viktig.”
Det är inte vår vilja som brister – det är tiden, strukturen, resurserna.
Och det gör ont.
För det är just därför vi valde det här yrket.

”Rop på hjälp”

Det här är ett rop på hjälp.
Men inte ett rop som söker medlidande.
Det är ett rop som kräver ansvar.
Ett rop från en yrkeskår som vet vad den gör –
men som inte längre får förutsättningar att göra det hållbart.
Ett rop som vill förändra, inte bara överleva.

För jag vet att jag inte är ensam.
Och jag vet att det inte är vi på golvet som är problemet –
utan ett system som glömt vad som krävs för att ett yrke ska vara hållbart.

Vi behöver återhämta – inte bara för att orka,
utan för att kunna tänka klart, känna meningsfullt, leva helt.
Vi behöver rätt föreställning om vad arbetet är och får vara.
Vi behöver en långsiktig och verklighetsförankrad budget.
Vi behöver ett arbetsliv som inte kräver att vi går sönder för att göra skillnad.

Så låt oss tala.
Inte om att orka mer.
Utan om att få vara kvar – med värdighet, med glädje, med kraft.
Om att få älska sitt yrke – och bli värdesatt för det.

/En som älskar sitt yrke, men vägrar offra sitt liv för att få utöva det.

Elinor Keiriö Östlin, lärare i förskola

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

 

LÄS ÄVEN:

Stor granskning av arbetsmiljön på förskolorna

Ny antikrångel-rapport kan frigöra tid för lärare

Lärare på topplistan – ett drömjobb när unga får välja

My klarade inte att gå till skolan – nu blir hon lärare