Debatt: Dyslexi försvinner inte av ren viljestyrka
”Problemet ligger i vuxenvärldens envisa tro på att samma verktyg fungerar för alla, bara man håller hårt nog i pennan”, skriver Åsa Eliasson Qvicklund.
Debatt ”Dyslexi märks inte förrän eleven misslyckas. När eleven inte hänger med, inte kan resonera eller inte får möjlighet att visa sina kunskaper, framträder en tydlig paradox”, skriver Åsa Eliasson Qvicklund, förstelärare och specialpedagogstudent.
Det finns något trösterikt i skolans förmåga att stå stadigt när världen förändras. Man tror nämligen att dyslexi försvinner av sig självt – bara eleven kämpar lite till. Digitalisering? Tillgänglighet? Kompensatoriska hjälpmedel? Jodå, det låter fint i styrdokumenten. Men i praktiken verkar vissa skolmiljöer luta sig tryggt mot en äldre pedagogisk sanning: har man dyslexi, då tar allt bara längre tid.
Åsa Eliasson Qicklund.
I moderna språk kan svaret på frågan om kompensatoriska hjälpmedel för elever med dyslexi bli: ”I moderna språk finns egentligen inga kompensatoriska åtgärder på det sättet…” Som om dyslexin artigt tar paus vid franska verb eller spanska glosor. I fysik, kemi och biologi gäller fortfarande penna och papper, alla ska läsa och skriva, även de med dyslexi. Sant, men bara till en viss gräns.
Det hjälper föga
Låt mig vara tydlig: det gäller inte hela lärarkåren. Tvärtom möter jag dagligen skickliga, nyfikna och kompetenta lärare. Men dessvärre finns det fortfarande alldeles för många som håller hårt i den gamla stofilpedagogiken, som om penna och papper vore den sista försvarslinjen mot modern forskning.
Lösningen blir ofta att eleven placeras i ett grupprum med en elevassistent utan pedagogisk utbildning. Under tiden pågår genomgången i klassrummet där tavlan fylls med anteckningar, resonemang utvecklas och sammanhang byggs. I grupprummet råder istället kaos; flera elever med funktionsnedsättning samlas, och kunskapsglappet växer för varje minut. Pennan och pappret finns visserligen där, men hjälper föga.
Dyslexi märks inte förrän eleven misslyckas.
När eleven inte hänger med, inte kan resonera eller inte får möjlighet att visa sina kunskaper, framträder en tydlig paradox. Samma skola som självklart anpassar miljön för synliga funktionsnedsättningar, som ramper för rullstolar, har ofta svårt att göra motsvarande anpassningar för osynliga funktionsnedsättningar. Dyslexi märks inte förrän eleven misslyckas.
Medan tillgänglighet för fysiska hinder sällan ifrågasätts, verkar tillgängligheten för elever med dyslexi fortfarande ses som ett val snarare än en rättighet. I praktiken innebär detta att vissa lärare saknar kunskap, tid eller helt enkelt vilja att ge kompensatoriska hjälpmedel, trots att dessa är avgörande för elevens möjlighet att delta och lyckas i undervisningen.
Där ligger problemet
Så medan elever byter skola, möter nya lärare, nya ämnen och nya krav, hoppas vi på det pedagogiska miraklet: att dyslexin ska försvinna av ren viljestyrka. Helst med hjälp av en blyertspenna och ett skolsystem som är fast i gamla vanor.
Som blivande specialpedagog slås jag av hur ofta bristen på stöd förklaras som pedagogisk princip, när det i själva verket handlar om kompetensbrist. Det är inte så att det saknas forskning. Det saknas vilja att ta till sig den.
Och kanske är det just där problemet ligger. Inte i elevernas svårigheter – utan i vuxenvärldens envisa tro på att samma verktyg fungerar för alla, bara man håller hårt nog i pennan.
Åsa Eliasson Qvicklund, förstelärare och specialpedagogstudent
LÄS MER:
Filippa Mannerheim: Dyslexi är ingen dom om evig analfabetism
Sara Bruun: Billiga lösningar som lyssneläsning räddar inga elever
