”Skolministerns nej saknar vetenskaplig grund”

Under de senaste 10 åren har jag arbetat med ena foten i Sverige och den andra i Finland och fått möta många lärare och skolledare i samtal kring digital kompetens. Det har varit och är en ynnest, då jag utmanas och får lära mig på båda sidorna av Bottniska viken. Med tanke på alla de pedagoger som under åren gjort så mycket för att lära sig mer, utveckla sin undervisning, arbeta enligt läroplanen och hjälpa eleverna utveckla sin digitala kompetens, upplever jag den polariserade digitaliseringsdebatten som mycket orättvis.

Jag vill därför lyfta fram några aspekter kring debatten i allmänhet – och regeringens beslut att dra tillbaka digitaliseringsstrategin i synnerhet – som jag anser är centrala för att få till stånd ett mer nyanserat och konstruktivt samtal kring det som slentrianmässigt kallas ”skolans digitalisering”.

Det råder begreppsförvirring i skolan

Att använda ”skolans digitalisering” som övergripande term leder till otydlig, abstrakt och ytlig argumentation. För att föra en konstruktiv diskussion om utmaningarna måste vi vara tydliga med vad vi faktiskt menar, i stället för att lägga skulden på digitaliseringen. Talar vi om läsning på skärm, sociala medier eller mobiltelefonernas notiser? Handlar det om specifika digitala lärresurser eller verktyg? Först när vi preciserar vad som avses kan vi komma fram till konkreta och genomförbara lösningsförslag.

Vi behöver framför allt skilja mellan digitalisering och digital kompetens. Det är problematiskt att de som är kritiska till digitaliseringsstrategin tycks tro att ”skolans digitalisering” och digital kompetens handlar om att oreflekterat sätta en skärm framför barnen. Man verkar sakna förståelse för vad digital kompetens innebär, så som det presenterats i den tidigare digitaliseringsstrategin, skrivits in i läroplanen och introducerats i klassrummen.

Många barn saknar vägledning

Att lära sig läsa, skriva och räkna är viktiga grundfärdigheter, men det är även digital kompetens (se till exempel EU:s DigComp 2.2). Digital kompetens handlar inte bara om att använda skärmar och teknik, utan i hög grad om att förstå hur teknikutvecklingen påverkar samhället, hur digitala verktyg och medier fungerar, och hur vi kan förhålla oss kritiskt och ansvarsfullt till dem. Medan vissa barn får stöd för att utveckla en sund inställning och navigera i den digitala världen hemma, saknar många barn sådan vägledning och löper en risk för att använda verktygen okritiskt och röra sig i det digitala utan kompass. I dessa fall blir skolans kompensatoriska uppdrag särskilt viktigt.

Vissa länder har valt att introducera digital kompetens som ett separat ämne (t.ex. Computing i England) i läroplanen, medan det i till exempel Sverige och Finland införts som ett tvärvetenskapligt område. Integreringen understryker betydelsen över ämnesgränserna, men medför också utmaningar eftersom området inte får samma vikt som andra ämnen.

Remisshanteringen strider mot ”vetenskaplig grund”

Förslaget till digitaliseringsstrategi kritiserades starkt för att sakna vetenskaplig grund. Det är viktigt att komma ihåg att vetenskapliga studier fångar upp olika resultat beroende på forskningsdisclipin, metodologi och frågeställningar. Inom en så komplex kontext som utbildning är det därav omöjligt att enbart utgå från studier från enstaka discipliner. Det är därför oroväckande att skolministern begärde in 60 remissvar men grundade sitt beslut på endast två, innan man ens hunnit sammanställa de övriga. Detta strider mot det vetenskapliga förhållningssätt som strategin kritiseras för att sakna.

En fråga som uppstår är vilka, eller vilken typ av, studier som Skolverket anses ha rätt att förlita sig på. Experimentella och kvantitativa studier som efterfrågas i en del remissvar är svåra att genomföra i skolan. Det finns många variabler som inte kan kontrolleras och man kan även ifrågasätta det etiska i att dela in elever i kontroll- och testgrupper – särskilt om hypotesen är att den ena gruppen kommer få ett bättre resultat än den andra.

Framförallt är det viktigt att komma ihåg att även om experimentella upplägg kan ge entydiga och objektiva svar inom exempelvis medicin och naturvetenskap, betyder det inte att motsvarande metoder är tillämpliga i skolan. Utbildningspraktiken är inte standardiserad och skolan är inte en kontrollerad labbmiljö.

Jag hoppas på en mer nyanserad debatt

Som forskare är jag medveten om att jag inte har alla svar. Tvärtom hör det till att vara nyfiken på och ödmjuk inför andra forskares resultat, även inom andra discipliner. När man ställer krav på vetenskaplig grund måste man också tillämpa denna typ av vetenskapligt förhållningssätt, där utgångspunkten är att det sällan finns entydiga svar på komplexa frågeställningar.

Vad gäller det fortsatta arbetet med digitaliseringsstrategin förväntar jag mig att alla remissvar – och även pedagogisk forskning – beaktas. Samtidigt hoppas jag att debatten, både i Sverige och Finland, så småningom kan ske på en mer nyanserad och konkret nivå. Det är skolan, lärarna och eleverna värda.

Linda Mannila, docent i datavetenskapens didaktik och adjungerad universitetslektor vid Institutionen för datavetenskap, Linköpings universitet

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS MER: Efter kritiken: Regeringen river Skolverkets plan

Bakläxa för Skolverket om digitaliseringen 

Svenskläraren om läskrisen: Digitaliseringen har lett fel

Forskaren: AI kan göra skolan hälften så lång