Naivt att sätta allt hopp till vetenskapen

Artikeln publicerades ursprungligen i Pedagogiska magasinet.

 
En skola på vetenskaplig grund – jag kallar den VG-skolan – låter bra. Vetenskap har god klang, anses stå för överlägsen, säkerställd kunskap och för en rationell, välfungerande skola. Frågan är vad det innebär och om det är så bra och enkelt som det verkar? Enligt Skolverket handlar det om ”… att skolan ska använda ett vetenskapligt förhållningssätt. Det går ut på att lärare kritiskt ska granska och pröva enskilda faktakunskaper. Särskilt viktigt är att kritiskt granska källorna och vad det finns för stöd för dem. Faktakunskaperna ska också sättas in i ett större sammanhang och jämföras med annan kunskap. Ett vetenskapligt förhållningssätt ställer krav på både undervisningens innehåll och metoder. För att lärare ska kunna bedriva en undervisning på vetenskaplig grund krävs att skolan tar del av nya vetenskapliga rön. Skolan måste också följa diskussionen bland forskare om metoder och vetenskaplighet.”

Det låter tjusigt, men det finns betydande problem. Ett är att den vetenskapliga kunskapen inom området ofta är tveksam, ideologiskt färgad och allmänt osäker. Det är svårt att göra bra studier som visar något entydigt och generaliserbart. Ett annat är att vad som förfäktas i citatet nog är orealistiskt – det är att förvänta sig alltför mycket av skola och lärare. Ett tredje är att i en skola med stora disciplin- och arbetsmiljöproblem är det kanske inte alltid den veten-skapliga grunden som är central.

Jag ska i första hand ta upp den första punkten men även kort beröra de övriga två. Den ideologiska barlasten gör idén om en VG-skola till ännu ett mål som blir svårt att uppnå. Frågan är om ansvariga myndigheter – ofta bundna av politiska hänsyn och fångade i tidstypiska synsätt – har förmåga att ompröva tidigare dogmer och utveckla skolan. I värsta fall lägger man för mycket tonvikt på rationalistiska och tjusiga idéer som rimmar illa med insikt om vad som i praktiken präglar skolan och dess anställda. Skolverket, SKL och Skolinspektionen hänvisar gärna till John Hatties Synligt lärande. Universella framgångsformler lyfts fram. Samtidigt har internationella forskare pekat på många osäkerheter och problem. Läser man SKL:s sammanfattning av Hatties resultat blir man undrande över vad som sägs prägla undervisning ”av yppersta kvalitet”:

• Lärare behöver vara instruktiva, påverkande, omhändertagande, aktivt och passionerat engagerade i undervisning och lärande.
• Lärare behöver vara medvetna om vad varje elev tänker och kan, för att skapa meningsfulla erfarenheter i ljuset av detta, samt själv ha goda kunskaper om sitt ämne för att kunna erbjuda meningsfull återkoppling till stöd för elevens progression.

Osökt frågar man sig om lärare förväntas vara karismatiska energiknippen med mästerhjärnor i fråga om informationshantering. Att vara aktiv och passionerat engagerad är per definition bättre än att vara passiv och oengagerad även om vissa elever kanske vill arbeta mer självständigt. Att vara medveten om hur varje elev tänker är säkert bra, men är det realistiskt? Det är förmodligen svårt att veta och man kan fråga sig om det är värt att lägga ner mycket tid och jobb på just detta. Kanske tänker eleverna annorlunda mellan olika ämnen och över tid. Det hävdas också att ”effektiv undervisning sker likartat för alla elever, alla etniciteter och i alla ämnen. Det handlar alltså heller inte om skillnader mellan skolor (enligt Hattie förekommer inga stora effektskillnader mellan skolor i utvecklade länder), inte heller om arbetsförhållanden för lärare eller elever …”.

Andra forskare menar att variationen mellan skolor är stor. Så kallade school effectiveness studies hävdar att det är betydande skillnad mellan olika skolor och att dessa hänger samman med ledning och lokal skolkultur. Några särskilda metoder eller pedagogiska synsätt verka inte utmärka framgångsrika skolor, skriver Bo Rothstein i översikten Den effektiva skolan och ledarskapets mystik.

Detta för oss in på frågan vilken vetenskaplig grund som man tänker sig. Utifrån olika discipliner får man olika bud på VG-skolan. Utgår vi från organisationsteori, min hemvist, finns skäl att lägga mindre vikt vid särskilda pedagogiska tekniker och i stället betona övergripande styrning. Viss forskning hävdar att det avgörande är huruvida skolans medarbetare har en gemensam stark tilltro till en viss uppfattning om vad en bra skola innebär. Det finns skäl att tro att universella formler för den goda skolan inte fungerar – och att variation måste tillåtas och uppmuntras. I och med att sociala sammanhang är så komplexa och varierande blir det viktigare med situationsanpassning än att följa ett visst recept. Olika skolor kan vara framgångsrika på olika sätt.

Centralt är då skapande av organisations-kulturer. Detta görs genom selektiv rekrytering, ett visst motstånd mot formalia och standardiseringsideal, ett vardagsnära arbete med praktiken, tryck på att följa lokala normer och viss intolerans för avvikelser. Detta är något helt annat än ytliga, floskelpräglade försök att få samsyn genom en ”värdegrund”. Ett stort problem i skolvärlden är starka regelverk och krav på likriktning, och ofta kosmetiskt tal om visioner och värdegrund. Detta innebär att skolor sällan enas kring något distinkt och genomtänkt.

Ett annat sätt att styra verksamheten är att fokusera på resultat, säkerställda genom externa bedömningar – det vill säga inte genom (glädje-)betyg satta av lärarna själva eller nationella prov rättade inom skolan i fråga. Resultat kan handla om ämneskunskaper, frånvaro eller andra tecken på trygghet och trivsel. Jämförbara skolor, med likartade elevsammansättningar, kan då jämföras utifrån vad de åstadkommer. Skolor som fungerar bra bör lämnas i stort sett fria, kanske befrias från Skolinspektionens fokus på regelverksföljande snarare än skolförbättring. Sämre fungerande skolor bör i stället ges särskild uppmärksamhet och få anvisningar och stöd – eller kanske dra ned på verksamheten.

Samtidigt är dessa lösningsförslag inte oproblematiska. Kulturstyrning är krävande och glider ofta över i värdegrundspladder. Styrning mot resultat leder ofta till manipulation och det är svårt med konsekvenser av dåliga resultat i offentlig sektor. Till saken hör förstås också svårigheten att uppnå säker kunskap om komplexa sociala sammanhang.

Att bedöma ofta osäker och ideologiskt färgad forskning är svårt. Givet tidsbrist och en överlag svag lärar- och skolledarkår kan man inte förvänta sig tid, kraft och förmåga att bedöma och tillgodogöra sig forskning. Många lärarstuderande är inte så starka och har stora svårigheter att ens klara av sin utbildning. Skolverkets fromma förhoppningar (citerade i början av texten) framstår som lika naiva och orealistiska som de reformer som tycks ha drivit fram den svenska Pisa-skolan.

Man kan också fråga om inte tilltron till att vetenskapen ska lösa skolans problem drar uppmärksamhet från de arbetsmiljö- och disciplinproblem som präglar skolan. Att hantera dessa och skapa arbetsro handlar knappast i första hand om att ta till sig forskningsrapporter.

Att få skolan att fungera bättre är oerhört angeläget. Trots min skepticism har naturligtvis forskningen en viktig roll härvidlag och jag vill här endast peka på problem med övertro på denna. Kvalificerade och insiktsfulla studier kan vara guld värda, men vad som lyfts fram och blir populärt är ibland inte det bästa. Det är stor risk att undervisning på vetenskaplig grund blir ännu ett mantra och en from förhoppning.