Krönika
Lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9), Huddinge. Krönikör i Läraren.
Mer tid till undervisning, höj statusen för lärare, mer tid i skolan för alla, utöka timplanen i viktiga ämnen, sommarskola när det behövs, särskilda karriärtjänster, höjda lärarlöner, mer lärarledd undervisning, obligatorisk läxhjälp, lovskola i fyra veckor, utökade skoldagar med en timme per dag, mer personal och fler lärare, ordning och studiero, stärkt ledarskap i klassrummet, fler lärarassistenter, bort med onödigt pappersarbete, tidigare insatser i skolan för att fler ska lyckas, stärkt elevhälsa, rutinmässiga samtal med skolans kurator, fler speciallärare och specialpedagoger, tillgång till särskilda undervisningsgrupper, bort med ungas psykiska ohälsa, fler ska bli lärare och 100 procent bemannade skolbibliotek.
Vilken kaskad av vackra formuleringar! Man skulle kunna tro att orden ovan är resultatet av en utarbetad lärares nattliga yranden. Eller att jag råkat slicka på en konstig svamp strax före skrivandet av denna text. Men sanningen, mina vänner, är att floskelkavalkaden ovanför är ett hopkok av våra åtta riksdagspartiers skolpolitiska agendor. Ja, det är sant. Jag har roat mig med att läsa igenom samtliga texter i partiprogrammens luftslott och sammanställt dem enkom för denna krönika.
Det är stora ord utan verklighetsförankring, lite som när jag själv önskade mig en prickig kanin i femårspresent.
Har ni sett något så vackert va? Här målar man med den stora penseln och färgen glittrar så vackert att ögonen tåras. Ni ser väl vad jag ser? Vi ska få högre lön, flera kollegor och vi ska få status! Våra elever ska få specialhjälp, kuratorsstöd och mer undervisning! Vad mer kan vi ens begära? Kanske en enhörning på skolgården eller en liten vätte som fyller på kaffe i koppen? The sky is the limit liksom.
Nåväl, jag ska sluta raljera. Det är ju på sätt och vis underbart att vi har politiker med stora visioner. Samtidigt gnager en liten elak tanke inom mig och när den formulerar sig till ord hinner jag tänka: detta är ju bara drömmar. Det är inte realistiskt! Det är stora ord utan verklighetsförankring, lite som när jag själv önskade mig en prickig kanin i femårspresent. För om vi ska bli krassa, om vi tar oss ner på jorden igen, är det oundvikligt att inte ta emot en käftsmäll från den bistra verkligheten.
Saknas 45 000 lärare
Vi står inför en stundande lärarbrist, år 2033 kommer det att saknas 45 000 behöriga lärare enligt SCB – så vem ska stå för all denna extra undervisning, all sommarskola och all pedagogisk läxhjälp? Vem tar ansvar för den ökade lärarledda undervisningen och det stärkta ledarskapet? I dag måste i snitt 427 elever dela på en kurator i Sveriges skolor – så vem exakt lyfter trollstaven och tricksar fram denna maffiga elevhälsa? Bemannade skolbibliotek är en ljuvlig tanke – men hur når vi dit i kommuner som vänder på varje slant, som sparar och sparar?
Jag kanske borde läsa de partipolitiska programmen visionärt och bombastiskt. Det är bra att sikta mot stjärnorna! Samtidigt vore det så oerhört befriande med lite skön vardagsrealism. Tänk ett skolpolitiskt partiprogram som bjöd på en karg och halvtorftig men fullt rimlig vision. För mig skulle det räcka gott med basala formuleringar i stil med: “Att vända på den sjunkande kajuta som svensk skola har kommit att bli kräver ett sjuhelvetes jobb men vi måste börja någonstans, till exempel genom att prata med lärarna, vi måste omedelbart se till att de slutar arbeta sig sjuka och det här kommer att ta tid men vi ska kavla upp ärmarna och göra allt vi kan för att skjuta till resurser och sakta men säkert ro denna skorv i land.”
Det hade nästan känts bättre än att ett gäng experimentella konstnärer står vid paletten och målar upp rosafluffiga moln och galopperande kentaurer. Det är så många mil ifrån den verklighet jag bevittnar att jag liksom inte kan ta det på allvar.
LÄS ÄVEN:
Wiman: När vi väl pratar om skolan handlar det om korta kjolar
