Här är tipsen du inte fick på lärarutbildningen

Anna Sterlinger Ahlring och Karin Boberg har många års erfarenhet från skolans värld.

De träffades första gången 2016 som kollegor på nystartade Glömstaskolan i Huddinge utanför Stockholm, där båda för övrigt jobbar kvar. Eftersom skolan var ny saknades rutiner för både vardag och undervisning, och därmed kom ledarskapet att bli extremt viktigt. De två blev dock ofta vittnen till ledarskap som inte alls fungerade. Men de har också själva varit med om att tappa greppet om sin klass och att lektioner inte blivit som de har tänkt sig.

”Jag tränar fortfarande på att tänka att det inte handlar om mig. Jag kör bussen och om det kliver på en arg passagerare så är det inte nödvändigtvis mitt fel.”

– O ja, det händer ju hela tiden. Jag kan ta ett konkret exempel från när jag precis hade börjat på skolan. Under de första veckorna hade vi inte ens fått några möbler till klassrummen så eleverna fick sitta på golvet. Oftast hamnade de i en stor hög och började genast pilla på varandra. Några blev kanske osams, andra förlorade fokus, säger Karin Boberg.

Förutsättningarna var med andra ord inte de bästa. Det fanns varken upparbetade rutiner, gamla regler eller ledstänger att falla tillbaka på.

– Men det var bara att gilla läget, jag fick själv skapa strukturen. Jag bestämde mig för att vara tydlig med hur jag förväntade mig att de skulle sitta, även om inte alla möbler var på plats. Jag var konsekvent och fokuserade på det och struntade till exempel i att vissa elever hade mössan på i klassrummet. På så vis fick jag i alla fall ett lugn i gruppen, säger hon.

Anna Sterlinger Ahlring konstaterar att hon – och de flesta andra lärare – gör fel hela tiden, att det är själva förutsättningen i att vara människa.

– Jag kan bli ivrig och ge eleverna nya instruktioner en fredag eftermiddag, trots att jag egentligen vet att alla är okoncentrerade och trötta. Sen kommer jag på mig själv: ”Men Anna, det där var väl onödigt, du hade kunnat välja ett bättre tillfälle.” Jag kan också bli ivrig med nya elever som jag inte känner så väl. Då måste jag påminna mig: ”Hm, jag måste bygga en relation med den här eleven innan jag kan börja ställa hårda krav.” Det är viktigt att hela tiden ägna sig åt självreflektion, det ingår i jobbet som lärare.

Att tala om sin förmåga att leda, och när det går snett i klassrummet kan dock vara känsligt, menar de två:

– Vi har ju valt läraryrket av olika anledningar. Någon kanske har blivit språklärare för att den personen älskar språk, andra för att matematiken är det bästa som finns. Och sen träffar man eleverna i sexan som läser språk bara för att de måste eller som har supersvårt för ekvationer. Som inte alls är intresserade av att lära sig franska eller som inte tycker att geografin är värd att kunna. Det är alltid lättare att skylla på yttre omständigheter. Att barnen är jobbiga och att föräldrarna är krävande. Vissa lärare hittar ständigt någon yttre faktor att irritera sig på. ”Jag är så trött på den här eleven som alltid ska konstra. Och så har jag fått 9C på fredagseftermiddagarna. Dessutom måste vi vara i klassrummet längst bort i korridoren – det är ju absolut sämst på hela skolan”, säger Karin Sterlinger Ahlring.

Ledarskap, menar de, är något alla kan lära sig och bli bättre på och ett gott ledarskap kommer med erfarenhet och träning – genom att testa sig fram. Den som har modet att vända blicken inåt och ställa de lite obekväma frågorna har bäst förutsättningar att lyckas i sitt ledarskap, menar författarna. Vad i mitt ledarskap gör att eleverna lyckas? Vad i mitt ledarskap gör lektionerna röriga? Hur påverkar mitt beteende och bemötande elevgruppen?

– Manipulera låter ju märkligt, men det är faktiskt vad man måste göra ibland. Man får spela teater inför både elever och föräldrar. Jag minns mitt första föräldramöte, jag var så osäker att jag nästan smälte in i tapeten. På andra föräldramötet försökte jag ta för mig lite mer och klev i alla fall två steg framåt, säger Anna Sterlinger Ahlring.

– Man kan också ta upp problemet med eleverna. När jag hade en klass som var riktigt rörig satte jag mig framför eleverna och var alldeles uppriktig: ”Vet ni, det här känns inte kul. Jag har alltid ont i magen inför den här lektionen. Jag vill inte ha det så här. Vi kan inte slösa bort en timme i veckan, det blir ju fyrtio timmar på ett år. Jag vill att ni ska få bra betyg och komma in på gymnasiet. Hur tycker ni att vi ska göra?”, säger Karin Boberg.

En viss säkerhet i ledarskapet kommer ofta med åren. Men det handlar inte bara om det:

– Vissa lärare lever kvar i att läraryrket är ett ensamyrke, att en bra lärare stänger dörren och sköter sitt. Samtidigt har jag mött nya, insiktsfulla lärare som verkligen vågar vara öppna med sina misstag och sin osäkerhet. Som kommer in i lärarrummet och säger: ”Hörni, i dag gick allt åt helskotta.” Det hänger väl ihop med hur god självkänsla man har, och hur lugn och trygg man är som person. Tyvärr är läraryrket fullt av fröken duktig-typer och herr perfekt-människor. Det är ingen bra grogrund för samtal, säger Anna Sterlinger Ahlring.

Duon saknar att de inte själva fick någon utbildning i ledarskap på lärarhögskolan, och det är en av anledningarna till att de har skrivit boken.

– Både jag och Anna är ämneslärare i SO. Vi undervisar i fyra ämnen, och vi har läst historia och nationalekonomi på en sjukt abstrakt nivå. Men under hela utbildningen pratade vi i princip aldrig om ledarskap. Jag tror dock att dagens lärarutbildningar ger ledarskapet större uppmärksamhet. Jag har själv under året undervisat och föreläst på lärarutbildningen och märker att ledarskapet numera står i fokus både som reflekterande verktyg, men även som en del av en helhet, säger Karin Boberg. 

Boken, vars titel är ”Att äga klassrummet”, kan vara ett verktyg för att börja jobba med sitt ledarskap. Den är indelad i tio kapitel där varje kapitel motsvarar en sida av ledarskapet – till exempel det verbala ledarskapet och det konsekventa ledarskapet. Den vänder sig till lärare i både grundskolan och på gymnasiet, och som lärare kan man ta avstamp i boken – ensam eller tillsammans med lärarkollegiet.

Självreflektion i all ära, men vissa saker kan man faktiskt inte styra över, menar Karin Boberg. Det är ingen slump att ett helt kapitel i boken handlar om att inte ta allt som händer så personligt.

– Jag tränar fortfarande på att tänka att det inte handlar om mig. Jag kör bussen och om det kliver på en arg passagerare så är det inte nödvändigtvis mitt fel. Ibland måste jag sätta upp en sköld och hålla en nödvändig distans. Och fortsätta att koncentrera mig på att köra bussen.