Han är expert på att fånga klassrummet

Ingemar Stenmark, Stig Strand, Anja Pärson och Micke Hermansson. Alla är de från Tärnaby (eller strax utanför). Men det är bara den sistnämnde som livnär sig på att prata och skriva om hur du gör för att få en publik att bli intresserad av det du har att berätta. 

I Ankarsund, åtta mil sydväst om Tärnaby, gjorde Micael Hermansson sina första tre år som lärare i slutet av 1980-talet. 

– När jag insåg att jag inte skulle bli rockstjärna eller fotbollsproffs, när jag förstod att jag inte var så bra i fotboll eller kunde sjunga och spela, så visste jag i alla fall att jag tyckte galet bra om skolans värld. 

Micael Hermansson har alltid varit vetgirig. Han praoade, eller pryade som det hette då, i en mellanstadieklass när han själv gick i åttan och på gymnasiet jobbade han en vecka på högstadiet i Tärnaby. Han insåg att han drogs till lärandemiljön och till lärarhögskolan. 

– Skolan var väldigt annorlunda då och Ankarsund var en väldigt liten by. Jag tyckte om mitt jobb från dag ett och jag hade det i mig att berätta, det var mitt sätt att undervisa, att väva in det i stories. Många av mina lärare i Tärnaby var otroliga storytellers. 

Att göra så, det var ingenting han fick med sig från utbildningen, det var bara baserat på magkänsla. Han trivdes i, som han säger det, miljön ”klassrum” och han tyckte mycket om känslan som infann sig när han förstod att där, där fångade han många elever med det han berättade. 

– Men dagen efter kunde jag misslyckas totalt. Det berodde mycket på dagsformen och jag chansade med nya pusselbitar som funkade eller inte funkade. 

Om vi ser den här texten som en berättelse, storyn om Micke Hermansson, så hoppar vi nu mer än 20 år fram i tiden. Till läsåret 2009-2010 då han fick en fjärdeklass som var något alldeles extra.

– Så säger man ofta och det är en klyscha. Men det här var en klass som utmanade mig på helt nya sätt. Jag var ganska trygg i min roll, men plötsligt kom jag hem på kvällarna och var, inte knäckt, men verkligen överraskad. Jag nådde inte fram, inte den dagen heller. Det var inte ens nära. 

Han gick, säger vi för storyns skull, fram och tillbaka som en annan Professor Balthazar innan han insåg att man kanske inte alltid behöver följa mallen med si och så långa lektionspass. Lösningen blev en mikrolektion på max tio minuter. 

– Jag ville ha ett intro som var superkort. Jag liksom stod på tå, jag ville att det skulle finnas mycket av ”Wow!” eller ”Oh, my God”, nåt som snabbt fick mig att vilja googla och ta reda på: ”Är det här verkligen sant?”

Den så kunskapssörplande och nyfikne Micke Hermansson ringde upp sina kompisar och sprudlade i luren, han ville så gärna dela med sig av det han precis lärt sig. Det där, den passionerade, som verkligen är och var han, visade sig funka även på mellanstadieelever. Den första minilektionen handlade om Sydpolen och racet mellan Roald Amundsen och Robert Scott 1911-1912 och han hade bara två oskarpa bilder som han visade upp. 

– Eleverna tyckte att namnet, Grej of the day, var supertöntigt men när jag såg min klass efter sex-sju minuter så tänkte jag att det här är första gången de är framåtlutade och det är total koncentration. Jag hade också bestämt mig innan, jag skulle inte fortsätta att berätta tills jag fått alla att tröttna utan jag skulle sluta när det var som bäst.

Det skulle kittla elevernas vetgirighet, deras vilja att veta mer. Tanken var att glänta på kunskapsdörrar och han hade och har tron att då kan saker hända. Fantasin får spelrum. Micke Hermanssons grejer blev allt bättre, mer och mer förberedda, med tiden gjorda med power points och andra hjälpmedel. Med tiden blev inte klassens devis ”Kunskap är coolt” något som skrattades bort, ”det blev en devis som man gjorde tröjor utav”. 

– Det låter som en Hollywoodstory men det var verkligen så. Det var fantastiskt. De kunde ringa mig på lördagskvällar: ”Ser du på Kanal 5? Det är nånting om Tutankhamon”. De lånade böcker, de köpte dvd-filmer och ja, det var fantastiskt att se den vändningen.

Vändningen Micael Hermansson pratar om blev starten på, inte bara en klass och deras intresse för att lära sig om Aralsjön, Nelson Mandela eller vad det nu kunde vara, utan också ett nytt kapitel för honom själv. Grej of the day spred sig, den sprids faktiskt fortfarande över världen.  

Nu, tolv år senare, har han skrivit sju böcker och hållit minst 400 föreläsningar. Sedan 2015 jobbar han som föreläsare på heltid. Sen kom pandemin våren 2020.

Då passade han på att inreda sitt garage i Umeå till en modern studio och biblioteket, skivorna och löpbandet fick sällskap av en green screen och modern teknik. Av höstens och vinterns bokningar kommer ungefär hälften att ske digitalt. 

– Jag föreläste för Nya Zeeland i förrgår, på morgonen. Det är klart att det är praktiskt, när det var klart gick jag och tog en macka i köket. Jag hade gärna varit på Nya Zeeland men det får bli en annan gång.

Han föreläser om Grej of the day och han föreläser om att föreläsa, om att hålla presentationer inför folk och om det han kallar för renodlad lektionsdesign. Det är också det hans senaste bok ”Presentationslyftet – 105 vägar för dig som vill nå ut”, handlar om, att få en publik att lyssna, oavsett om det handlar om IT-chefer eller om lärare i Enköping. 

Men, och det visar sig vara den allra vanligaste frågan som ställs till Micke Hermansson, saknar han inte lärarjobbet?

– Frågan är helt befogad. Jag tyckte otroligt mycket om mitt arbete. Men det jag gör i dag, författarskapet som är en gammal barndomsdröm, och föreläsa, det är just nu ännu roligare. Lärare har en viss frihet, det inser jag och den kunde vara i större och mindre format, men friheten som egenföretagare, det var fantastiskt att få den så här i slutet av arbetskarriären. Det var också oväntat för det här var ingen master plan, det bara blev. 

Någon gång då och då måste man överraska

När han gjorde sin första föreläsning, i Kiruna, insåg han att den där bekväma känslan han hade i klassrummet och det där flytet som ofta fanns där saknades. Det var något annat som mötte honom när det satt en granskande, vuxen publik framför honom. 

– Oj, vad annorlunda det var. Jag var superstel, vilket förstås gjorde mig supertråkig och känslan på vägen hem var att jag aldrig någonsin skulle utsätta mig för det igen. Men det vände och blev till att jag tänkte: ”Jag ska aldrig komma så här oförberedd, jag ska bannemej göra det mycket bättre”. 

Så Micke Hermansson tränade, han köpte böcker, gick en kurs. Tittade efter fallgropar men också efter tekniker som gick att använda för att undvika fallgroparna. När han berättar det här, kryddat med eftertänksamma och liksom punktsättande ”Mmmmm”, så återger han när en så kallad talarbyrå, en av de största föreläsarförmedlarna i Norden, kontaktade honom. Den som ringde konstaterade att de annars hade slutat att använda pedagoger och lärare som talare. ”Ta det inte personligt, men vi tycker inte att ni som kollektiv är tillräckligt vassa och bra på det här”, sa personen.

Han poängterar att den stämpeln, ”med en touch av tråk”, förstås inte gäller en majoritet av lärarkåren, att han har sett och hört fenomenala ”presentatörer” som har ägt och trollbundit sina klassrum. Men det finns också lärare, mellanchefer, politiker och präster, som är bortglömda efter två sekunder. 

Micke Hermansson tror inte att man föds till talare. Det han återkommer till, i boken och under vårt samtal, är vikten av att träna, träna och åter träna. Och så gäller det att sträva efter att ge publikens hjärnor en ordentlig dopamin-kick.

– Det måste inte explodera hela tiden, som lärare har du många lektioner, men nån gång då och då måste man överraska. Välj dina strider, välj dina explosioner. Tänk över vad som är viktigast.

LÄS ÄVEN

Fem knep som får eleverna att lyssna

7 tips - så vårdar du din lärarröst

Använd kroppen och bli en bättre lärare