Nya läroplaner, förändrat betygssystem, skärpta regler för friskolor och förstärkt stödundervisning är alla ingredienser i reformpaketet. I vissa delar är förslagen bra. I andra delar är de mindre träffsäkra. Vad gäller till exempel åtgärder mot marknadsskolan är riktningen rätt, men regeringen borde gå längre.

Som helhet är ambitionen att stärka kunskap och likvärdighet välkommen. Det avgörande är just rörelseriktningen; staten tar äntligen tillbaka ansvar och kontroll.

Under tre decennier har skolan styrts av ett lapptäcke av fumliga kommunala prioriteringar, parat med en förödande marknadslogik och vinstjakt. Resultatet är väl känt: växande skillnader, urholkad likvärdighet och en arbetssituation för oss lärare som pressats långt bortom rimlighetens gräns.

Regleringarna är helt nödvändiga

Den statliga regleringen av lärares undervisningsskyldighet avskaffades för mer än 30 år sedan. Sedan dess har balansen successivt rubbats. Arbetsgivarna har kapat lärares tid för undervisningsuppdraget och fyllt på med kringuppgifter. Samtidigt har eleverna fått mindre lärarledd undervisning.

Lärares kärnuppdrag måste få vara att planera, genomföra och följa upp undervisning. Det kräver tid. Utan planeringstid ingen kvalitet. Utan rimlig undervisningsbörda ingen hållbarhet. Vi måste vara tydliga om det som är fundamentet i utbildning: lärares tid att få vara just lärare.

Regeringens politik att införa statliga regleringar av lärares undervisnings- och planeringstid är därför inte bara efterlängtad. Den är nödvändig. Utbildningsdepartementets liberala ledning ska ha beröm för att de tagit strid för detta. Kommunalråds-Sverige har fortfarande inte lagt ner sitt motstånd.

Sveriges Skolledare sviker

Att arbetsgivarsidan (SKR och Almega Utbildning) bromsar utvecklingen är symptomatiskt för deras bristande insikt om dagens destruktiva arbetsförhållanden i skolor och förskolor. Direkt upprörande är att Sveriges Skolledare sviker och gör gemensam sak med arbetsgivarna.

Kritik om att staten inte fullt ut finansierar reformen haltar. När kommunerna tog över ansvaret var tiden för lärares kärnuppdrag i bättre balans. Det är inte uppenbart att staten ska fullfinansiera åratal av lokala försummelser där lärarnas tid använts som kommunal budgetregulator. Det är inte nödvändigtvis fel att tvinga kommunerna att stå för en del av notan.

Det här är bara början

Och det behövs mer av statliga regleringar. Regelverket kring lärarlegitimation måste skärpas och den statliga tillsynen öka. Ett maxtak för barngruppernas storlek i förskolan – där regeringen redan tillsatt en utredning – är ytterligare ett viktigt steg. Liksom reglerade klasstorlekar samt en statlig timplan i gymnasieskolan som ger eleverna den undervisning de har rätt till.

Regeringens reformpaket är början på den nödvändiga statliga återregleringen av skolväsendet.

Ledare i Vi Lärare #2 2026

LÄS MER:

Anna Olskog: Legitimations­reformen är ofullbordad

Anna Olskog: Tre år med Sveriges Lärare – tre år av handlingskraft

Anna Olskog: Skolan är Sveriges viktigaste val

Anna Olskog: Liberalerna famlar mellan Caligula och klokskap

Anna Olskog: Misstag att skära på utbildning i demografins namn