Wiman: ”Politikerna måste sluta detaljstyra vår undervisning”

Mycket ska man höra innan öronen trillar av och mina öron dinglar numera i en silkestunn tråd. Att vara lärare i valtider är utmattande. Man får av ren självbevarelsedrift blunda med ena ögat när man läser nyheterna. Man får duscha kallt, ge sig själv lätta örfilar och med jämna mellanrum doppa huvudet i sanden för att ha en sportslig chans att komma ut på andra sidan med sinnet i behåll.

 

Senaste veckan har varit utmanande. Som att inte skolstarten vore energikrävande nog har vi dessutom matats med nya helfestliga politiska utspel, det ena mer hej baberiba än det andra. Moderaterna vill adhd-screena alla barn i utsatta områden, Liberalerna vill införa språktester för tvååringar och i Karlskrona vill socialdemokraterna införa läxfri skola. 

 

Det är ingen ordning på allting, som Pippi Långstrump säger. Socialdemokraterna har på sina håll i landet länge flirtat med idén om läxfri skola och nu, såhär några veckor före valdagen, poppar förslaget upp igen likt en blixt på olycksbådande himmel. Missförstå mig inte, jag är personligen inte alls förtjust i läxor. Jag tycker att skolarbete gör sig bäst på skoltid i själva skolan. Men det blir urbota fjamstramsigt när våra politiker ska gå in och detaljstyra klassrummen. Vi har sett det hända på nationell nivå tidigare, i exemplet med Socialdemokraternas numera lagstadgade mobilförbud för att nämna något. Men så kan vi ju inte ha det. Vi kan inte ha politiker som går in och dikterar hur jag ska lägga upp min undervisning. Och vi kan inte prata om lärares status i ena andetaget och i nästa omyndigförklara vår ledarroll i klassrummet. Hur vore det att lita på att vi faktiskt vet vad vi håller på med?

Hur vore det att lita på att vi faktiskt vet vad vi håller på med?

Traditionellt sett har ju politiker gett oss ramar och riktlinjer. Det har funnits något fint i att själva detaljerna överlämnats åt de där yrkespersonerna som studerat länge på högskolan för att sedan spendera sitt arbetsliv i skolans lokaler. Det kräver förstås en viss form av tillit, en grundläggande övertygelse att vi lärare faktiskt är kapabla att sköta vårt jobb. Jag ser tendenser till att det där förtroendet håller på att vandra åt fanders.

 

Låt mig förtydliga. Jag personligen tycker att det finns ett problem med läxor och det är likvärdighetsaspekten. Alla elever kan inte gå hem till sitt välstädade skrivbord och låta flitens lampa lysa. Många måste hämta småsyskon, hjälpa till hemma och man kan inte ta för givet att alla har en lugn vrå att krypa in i. Men lik förbannat litar jag på att de flesta lärare vet vad de håller på med. Utifrån den klass man har i det område man jobbar i med de förutsättningar man är givna så är jag övertygad om att man styr upp eventuella läxor så att det blir bra. Det kan väl på riktigt inte vara så att en socialdemokratisk politiker i Karlskrona har bättre koll än jag på vad mina elever behöver? Det här börjar ju likna gycklarnas julafton, stolleprov och jubeljönsarnas årsmöte på samma gång.

Låt gå för att politiken styr mina resurser och anger mina riktlinjer men kom jädrarimej inte och detaljstyr min undervisning.

Valet närmar sig och jag känner sakta men säkert hoppets låga falna. Det verkar inte riktigt som att vi lärare blir lyssnade på och de styrandes vilda skuggfäktande i jakt på slagkraftiga rubriker visar inga tecken på att upphöra. Jag drar därför ner mina förväntningar några varv till och tänker försynt: “Låt gå för att politiken styr mina resurser och anger mina riktlinjer men kom jädrarimej inte och detaljstyr min undervisning. Där går baske mig min sista gräns.”