Låt säga att jag har en spegel i hallen som envisas med att falla ner i golvet hela tiden. Jag kanske propsar på att laga spegeljäkeln. Jag klistrar ihop skärvorna hjälpligt. Sedan hänger jag upp spegeln igen. Men spiken sitter för dåligt, väggen är för vek, och spegeln faller i golvet.

Jag plockar fram tejpen och tejpar ihop skärvorna. Jag skäller på spegeln, slår hårt på den, tejpar ett varv extra och hänger upp den på samma plats på samma spik. Tro fan att den fortsätter att falla.

Och jag tejpar och klistrar, fler och fler skärvor passar inte ihop. Men jag klistrar på. Jag konstaterar att det är spegeln det är fel på. Allt medan spegeln ramlar och ramlar och ramlar till det bara är kras kvar.

Där är svensk skolpolitisk debatt idag. 

Det blir bara knäppare

Jag är så förbannad att blodet koagulerar! Jag är så frustrerad att det pulserar i pannan, jag hyperventilerar, jag är ett levande raseri, en uppdämd vrede som nu briserar framför allmänhetens ögon. Jag vill gå ut och skrika på torge! Jag har en vild tornado i bröstet.

Vad i hela friden är det som händer? Det blir bara knäppare och knäppare. Kan vi bara på riktigt ta oss samman allihop?

Kan ingen beslutsfattare se att spegeln är trasig? Den går inte att tejpa mer, det blir inte bättre. Väggen behöver spacklas, vi behöver en ny spik och vi behöver en ny spegel. Det är försent att limma när spegeln redan är i bitar. Vi måste börja om, vi måste se till att stommen är stabil. Hur kan det vara svårt att förstå?

Det är de sköraste som får betala det dyra priset.

I vår svenska skola medicinerar var tionde pojke för att hantera dagen (många slutar på loven). 16 procent av 15-åringarna har tuggat sig igenom skolan i TIO LÅNGA ÅR men går ändå ut utan behörighet till gymnasiet. Varannan 15-åring upplever stress så till den grad att besvären blir psykiska. ADHD-diagnoserna ökar stabilt varje år. Över 18000 barn mår så dåligt av skolan att de inte går dit överhuvudtaget.

Kan vi prata om hur supersvårt det är att passa in i svenska skolan? Varenda kloss ska pressas igenom det fyrkantiga hålet, även om man råkar vara rund eller trekantig eller hjärtformad. När systemet brister sker det på bekostnad av våra barn. Det är samhällets sköraste som får betala det dyra priset när mallen blir stramare och stramare och det blir svårare och svårare att pressa sig igenom det nålsöga som sägs vara norm.

Fundera på varför spegeln ramlar

Systemet blir bara mer och mer oförlåtande. 

Nu ska elevinflytandet bort.

Nu ska eleverna bestraffas. 

Nu ska vi införa no excuses.

När klassen är för stor och antalet vuxna lyser med sin frånvaro är det ungens fel när saker inte flyter. Men när skulden läggs på barnet missar man fullständigt att det är i fundamentet sprickorna finns. 

När väggen är så svag att spegeln hela tiden ramlar kan man välja att fundera på varför. Man kan naturligtvis skylla på massa saker. Det är spegeltillverkarens fel, det är materialet, det är spiken.

... eller var felet ligger

Men man måste också våga ställa sig frågan om det verkligen är spegeln det är fel på. Om man på riktigt och genuint brinner för skolfrågor måste man förstå att problemet inte sitter i vare sig elevinflytandet eller våra disciplinära befogenheter. 

Kan vi börja prata om de riktiga problemen någon gång? Jag är trött på att slåss mot väderkvarnar.

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

Maria Wiman: Jag vill inte straffa mina elever

Moderaterna: Skrota svenska som andraspråk

”No excuses”: Räddning – eller skola för zombier

Förslaget: Smutstillägg till alla lärare i förskola

”Kaskad av vallöften – ingen talar om kostnaden”