Det här är ett kärleksbrev till mitt yrke som lärare

Det här kanske inte är en krönika. Det här kanske är ett kärleksbrev till ett yrke som får mitt hjärta att slå och mitt blod att rusa. Gudarna ska veta att jag alltid har älskat att vara lärare.

Det ska erkännas att jag ofta lockas av att skriva om systemfelen som har lusat ner mitt yrke och förvanskat det till något som kryper in under skinnet och blir kaos. Det känns angeläget att med versaler uttrycka allt som är snedvridet, ut och in och förödande krokigt. Men det här är ingen sådan text. För jag ska skriva ett kärleksbrev.

Idag har jag ett annat fokus

Jag vill skriva om hur det känns att passera genom en skolkorridor som sjuder av liv. Där sitter en liten knolltott och läser av hjärtats lust. Där, på våning ett i min skola, har en tokfrans kurat ihop sig och lagt tungan i mungipan för att lösa ett superklurigt tal. På våning två söker två flickor efter den perfekta boken. Och på våning tre finns tonåringarna som möter mig med ett snett leende eller en himlande blick. Som jag älskar att under en stund få vara en liten skärva av deras liv.

Det finns så mycket att skriva om mitt yrke. Man skulle kunna understryka politiska världsfrånheter, svältfödda budgetar eller ett uppdrag som sträcker sig längre än vintergatans slut. Men jag tänker att idag ska jag rikta fokus någon annanstans.

Man kommer sällsamt nära varandra i detta yrke.

Jag vill skriva om hur det är att träffa en gammal elev. Plötsligt blir man stoppad på gatan och det tar en sekund för hjärnan att förstå att den där halvvuxna personen som står där är samma lilla människa som du plockade upp i korridoren nästan varje dag, som glittrade i ögonen när poletten plötsligt trillade ner eller behövde en kram en sorgsen eftermiddag när allt hade gått fel. Det är en sällsam ynnest att få vara just den där trygga vuxna eller den där kärleksfulla dårfinken i någon annans liv. Tänk att det är det vi gör på dagarna. Tänk att det är vårt jobb.

Tro mig – jag lever också i verkligheten – och jag vet att den ofta är karg och grå. Vad som har hänt med detta yrke är ovärdigt på så många plan. Men denna text ska inte handla om det. Den ska vara ett kärleksbrev som ska vara varmt och bultande och mjukt i kanterna. 

Åh, vad jag älskar skolan

Jag vill skriva om mina kollegor. Jag tänker på dessa ljuvliga knasbollar som jag delar min vardag och en ohemul mängd ungar med. Jag vill skriva om hur oerhört det är att jobba sida vid sida med vänner som stretar åt samma håll. Det är ovärderligt att ha någon att skratta med, att gråta med eller någon som kommer in med en rykande kopp kaffe exakt och precis i den sekund som man håller på att få tokspel. Man kommer sällsamt nära varandra i detta yrke.

Jag har skrivit så mycket dystert om den skola som jag i grund och botten älskar av hela mitt hjärta. Jag kan skriva i oändligheternas oändlighet om brister och skrevor som svider, skaver och bryter ned. Men just idag vill jag understryka det där andra. Suget i maggropen när en elev med finurlig blick säger: “Maria, jag har fått en idé”. Eller det där svårfångade skuttet i bröstet när den där vacklande yrvädersungen plötsligt klarar provet. Eller ljudet från knapprande tangentbord eller skrapande pennor i ett klassrum där fokuset är fullt. Åh, vad jag älskar skolan.

Lyssnar till mitt dunkande fröken-hjärta

Det är ett för jäkla slitigt jobb och jag är väldigt osäker på att jag pallar till pensionen. Men detta är inte en text som tar hänsyn till sånt.

Den lyssnar bara till mitt dunkande fröken-hjärta som vittnar om alla gullungar som passerat genom åren, alla hjärtefrågor jag fått förmedla och det yrke jag i grunden så hopplöst förälskat mig i.