Mannerheim: ”Vi kan aldrig bedöma rättvist med dagens godtyckliga system”

Här om dagen hittade jag min gamla elevkalender från 1989. Jag var då 14 år gammal, hemligt stormkär i Peter Sundström i 8C (han var från Stockholm och en av skolans tuffingar), jag bar svarta byxor med vit kil, rosa neonörhängen i plast och fixade luggen med 3 dl hårmousse och 1 liter spray.

Elevkalendern var för mig det mobilen är för dagens elever. I kalendern noterades allt skolrelaterat under rätt datum, vecka för vecka. Lärarna skrev ned alla läxor, prov, studiedagar och schemabrytande aktiviteter på tavlan och vi elever tog då fram våra elevkalendrar och skrev av:

”23/3: Engelskprov. Kap. 1–2. (Prepositioner.)
25/3: Prov i barnkunskap. Sid. 29 – 46
26/3: Sovmorgon. Fransklektionen utgår.”

Det här sättet att jobba var väl inövat sedan årskurs 4 då fröken började att dela ut gratiskalendrar till oss. (Jag kan för övrigt inte låta bli att reflektera över hur främmande detta planeringsförfarande är för många elever idag. Få av mina gymnasieelever äger en papperskalender. Vad värre är, är många av dem ovana vid att själva skriva ned sina läxor och prov även i en digital kalender – det har ju alltid deras grundskollärare gjort åt dem på skolplattformen?)

Jag bläddrar vidare i den tummade och slitna kalendern. På några sidor har jag och min bästis skrivit små meddelanden till varandra under lektionerna. Det är skvaller, fniss, trams och obegripligheter. Längst bak hittar jag sidor avsedda för att anteckna provresultat. Det är prydliga kolumner där ämne, datum, provpoäng/maxpoäng, medelpoäng och provbetyg kan noteras. Och sedan en ruta för vilket slutbetyg man fick i ämnet.

Matteprov: 6/9: 14/24 p. Provbetyg: 3
Svenskprov: 19/9: 44/50 p. Provbetyg: 4+
Biologiprov: 10/10: 59/83 p. Provbetyg: 3+
Kemiprov: 10/11: 45/112 p. Provbetyg: 2

– Så ni visste typ i förväg vilket slutbetyg ni skulle få? Det var bara ett snitt av alla provbetyg? Gud va najs! utbrister tonårssonen när han ser min sammanställning.

Ja, det var rätt najs.

Den traditionella kunskapssynen med inlärning av ämneskunskaper bedömda genom poängprov var strukturerad, tydlig och inte minst förutsägbar. Genom det var den också barnanpassad. Som elev visste man vad man behövde göra för att få bättre resultat nämligen plugga mer till nästa prov. Tvåa eller svag fyra på historieprovet – det är ditt val! Flit gav utdelning och inläsningprov i alla teoretiska ämnen gjorde oss även vana vid att läsa text, ofta.

Dagens elever får i stället höra att de ska ”vara mer nyanserade” och ”utveckla sina resonemang” – uppmaningar som säkerligen är riktiga men samtidigt svåra för en ung person att ta till sig.

Vad värre är leder dagens kunskapssyn till stor godtycklighet i lärares bedömningar.

Att kunskap, lärande och bedömning är komplexa aktiviteter är säkerligen riktigt i sak men att införliva detta akademiska perspektiv i skolan, för barn och unga, har inte fallit väl ut. Faktum är att dagens konstruktivistiska kunskapssyn med sin mångfacetterade syn på bedömning av dunkla förmågor, skapar en enorm stress hos många elever och även deras föräldrar, som har svårt att förstå hur de kan hjälpa till hemifrån. Och den skapar en gigantisk arbetsbörda för oss lärare när vi ska försöka förklara det svårbegripliga och ge feedback på snåriga resonemang.

Vad värre är leder dagens kunskapssyn till stor godtycklighet i lärares bedömningar.

I Skolverkets ”Betyg och prövning” (en skrift på närmare 60 sidor med långa, utförliga och detaljerade anvisningar om högt och lågt) kan vi läsa att läraren bör ha ett ”brett och varierat underlag för att kunna göra en tillräckligt säker värdering av elevens kunskaper” och utgå både från ”formella” som ”informella” bedömningssituationer.

Det är som att bädda för kaos, även om man menar väl.

Och när lärarna, på grund den diversifierade kunskapssynen inte lyckas sätta ”likvärdiga” betyg – hur skulle vi kunna det med så många olika parametrar att ta hänsyn till? – suckar skolmyndigheten djupt. Höga tjänstemän och fina konsulter ovanför lärarkåren anlitas för att producera ännu mer stödmaterial om betyg och bedömning i form av fortbildningar, webbstöd, matriser, bilder med trehörningar, föreläsningar, allmänna råd och fostrande you-tubeklipp. Och eftersom kursplanerna är lika späckade med innehåll som Bibeln, kan olika bedömningsprofeter predika utifrån olika bedömningsbudskap. Ett klockrent koncept för hur man sänker en kårs autonomi och självförtroende.

Vi lärare kan slå dubbelknut på oss själva men vi kommer aldrig att kunna bedöma ”rätt” i ett betygssystem som detta.

Betyg- och bedömningsindustrin håller många människor ovanför lärarna sysselsatta. Men faktum kvarstår: Vi lärare kan slå dubbelknut på oss själva men vi kommer aldrig att kunna bedöma ”rätt” i ett betygssystem som detta. Med andra ord kommer vi att fortbildas in i döden. På vår och elevernas bekostnad.

Jag slår ihop i min gamla elevkalender från 1989 och listan med provresultat som vittnar om en helt annan kunskapssyn. Hur kunde denna ”snäva”, ”enkla” synen på kunskap fungera då, när det är dagens som är rätt?

Vi får sannerligen hoppas att den kunskapssyn och den bedömningsväg vi valt är mödan värd.