Lektionerna är det absolut sista man bryr sig om i skolan idag

”Krig är fred!” ”Okunskap är makt!”

Just nu läser jag om George Orwells ”1984”. Det var nog 20 år sedan jag läste den sist, men den drabbar mig omedelbart! Vilken bok!

Språkets makt genom ”nyspråket”, censuren av historien för att skapa historielösa, lättmanipulerade människor, övervakningen av medborgarna ("storebror ser dig"), tankepolisen, Winstons kärleksrelation med Julia som ett sätt att göra uppror mot Partiet, eftersom känslomässiga band mellan människor ses som ett hot…

Det slår mig att jag bara måste läsa den med mina treor nästa läsår. Vilket fantastiskt läsprojekt det skulle kunna bli!

Jag är matt redan i förväg

Men samtidigt som ivern bubblar i bröstet på mig, känner jag mig tveksam och lite matt, redan innan jag satt igång. Visst, jag kan dela ut boken, be eleverna läsa ett visst antal sidor till varje vecka och sedan föra småputtrande, generella diskussioner om innehållet på ytnivå följt av någon större skrivuppgift när boken är utläst. Så brukar ett läsprojekt se ut i skolan.

Men det blir inte bra! För vad lär sig eleverna av ett sådant lojt upplägg? Rätt lite, är svaret.

För att verkligen tränga in i en roman på djupet, skapa förståelse för innehållet och göra den relevant, behöver eleverna explicit, lärarledd undervisning. Och det kräver att jag själv kan det jag undervisar om – på detaljnivå!

Så här måste jag gå till väga

För att på riktigt kunna undervisa om ”1984” behöver jag läsa på om George Orwell och hans författarskap. Jag behöver arbeta fram en, helst två, spännande och intressanta föreläsningar om honom som författare, verkets handling och betydelse, ge en historisk bakgrund för bokens tillblivelse och skapa en powerpoint-presentation med kraftfulla, talande bilder för att förstärka det jag berättar om.

Dessutom behöver jag närläsa varje kapiteldel som eleverna får i uppdrag att läsa varje vecka, stryka under centrala partier, förbereda synonymer och definitioner av ord och förklaringar av scener, händelser, personporträtt och innehåll. Jag behöver skapa genomtänkta reflektionsfrågor rörande handling, teman och språk. Och jag behöver plocka ut konkreta citat i romanen som jag kan lyfta fram, göra tolkningar av eller låta eleverna diskutera. Jag behöver hitta konkreta, relevanta kopplingar till idag och kunna föra dessa (rätt svåra!) diskussioner på ett balanserat, rättvisande och sakligt sätt i helklass.

Ingen kommer att vara tacksam för det enorma arbete jag lagt ner.

Allt detta tar tid. Det är krävande. Det fordrar mycket arbete, research och tankemöda (Chatgpt till trots.)

Och det är ett arbete ABSOLUT INGEN kommer att ge mig någon som helst uppskattning för. Inte eleverna (de förstår inte om man lägger ned pyttelitet eller jättemycket tid på en lektion), inte kollegor, inte skolledningar, inte huvudmän. Inte politiker.

Ingen kommer att vara tacksam eller glad för det enorma arbete jag lagt på kvällar och helger på att arbeta fram ett omsorgsfullt upplägg så att mina elever ska få möta boken på riktigt med min hjälp.

Snarare tvärtom faktiskt!

Kommer ta tid och fokus

Mitt arbete med ”1984” kommer att ta tid och fokus från sådant som anses långt mycket viktigare i skolan idag så som tät föräldrakontakt, mejlkorrespondens med kollegor, planering av omprov med enskilda elever, möten med elevhälsan, samarbetsprojekt över ämnesgränserna, arbete med elevernas mående, relationsskapande, APT, systematiskt utvecklingsarbete, elevenkäter, schemabrytande aktiviteter (orienteringsdagar, studieresor, temadagar, idrottsdagar osv, som behöver planeras och organiseras) nationella prov, prövningar, underlag för utredningar, dokumentation och klick i skolplattformar och bedömningsportaler.

Sådant som syns utåt och uppåt! Sådant som idag av något skäl anses viktigare än att eleverna får en god undervisning.

Det viktigaste är inte bra lektioner

Nu ska jag vara ärlig: Lektionerna är det absolut sista man bryr sig om i skolan idag. De kan vara helt oplanerade och bara bestå av uppgifter som eleverna ska utföra på egen hand. De kan vara hållna av en vikarie eller en 19-åring utan ämneskunskaper. De kan avbrytas, lånas ut eller ställas in hux flux. Det viktigaste är inte bra lektioner utan ”ökad måluppfyllelse”, alltså att eleverna får så höga betyg som möjligt. 

Jag minns en scen i SVT:s granskning ”Vem mördade skolan” som berörde mig. Det var en lärare på 90-talet som upprört försökte beskriva för journalisten hur arbetsmiljön försämrats i ett lärarrum där många lärare skulle trängas tillsammans, samtidigt som man förväntade sig att ett intellektuellt förberedelsearbete skulle pågå. En omöjlighet, menade han:

– Här sitter Birgitta och skriver på en overhead med spritpennor som luktar i hela lärarrummet medan Per-Erik desperat försöker bearbeta ett kapitel ur Sven Delblancs ”Prästkappan” inför morgondagens lektion…

Det här är vad som tar vår tid

På den tiden var lärare högaktade akademiker med sin självklara hemvist i ämnesundervisningen.

Men lärare som tar sina ämnen på allvar och vill att eleverna ska få väl förberedda lektioner – eftersom de förstår att undervisningen blir så mycket bättre då, vilket gör att eleverna lär sig mer – göre sig icke besvär i dagens skola.

Vi har annat för oss:

• Du måste skriva ned alla saker Liam behöver göra för att få ett E. För femte gången.
• Siris mamma vill ha ett möte om hennes mående. Igen.
• Senast på tisdag ska alla bockar i matriserna på skolplattformen vara ifyllda.
• Vi måste planera vårt ämnesövergripande projekt om hållbar utveckling. Vem gör vad och när?
• Samla in underlag från alla lärare inför Kevins utredning senast torsdag. Och psykologen vill att du ringer.

Lösningen: Bara dela ut boken

Lärare som är administratörer, snarare än pedagoger, är idag uppskattade med hög status. De får ju ”viktiga” saker utförda! Lärare som tar sina egna ämnen och sin egen undervisning på allvar, blir ett problem eftersom de har sitt fokus på annat än arbetslagets elevcentrerade uppdrag och skolverksamhetens övergripande byråkrati.

Lösningen blir allt som oftast att bara dela ut boken. Eleverna får klara sig själva genom den. De som läser, läser. De som inte läser, läser inte. Vi lärare har inte tid, möjlighet eller ork att förbereda eller följa upp. Eleverna ytläser istället för att djupläsa. Lärare undervisar inte, de håller lektioner.

Lärare idag har helt enkelt inte tid att vara bra lärare. Allt annat har blivit viktigare.

LÄS MER: