Mannerheim: ”Är det källkritik eller skällkritik vi lär ut?”

En skolbibliotekarie berättade en gång för mig om en grupp 10-åringar som hade kommit fram till henne vid lånedisken och frågat var skolans biografier var placerade, varpå hon informerade dem om att de stod vid sektionen ”Lz”. Barnen granskade henne skeptiskt: 

– Jahadu. Och hur vet du det då? Hur kan vi vara säkra på att det du säger stämmer? 

De hade precis haft en lektion om källkritik. 

För en tid sedan publicerade Svenska Dagbladet (Ungas tillit minskar: ”Allt kan vara fejk”, SvD 25 september 2022) en kulturartikel med en intressant spaning: Att en överdriven källkritik kan leda till en allmän misstro hos unga mot källor över huvud taget. För trots att svenska ungdomar fullkomligt marinerats i just källkritik genom hela skolgången, ser man nu tendenser att ungas tillit till källor minskar. ”Allt kan vara fejk”, är inställningen, vilket måste sägas vara en rätt problematisk ingång.

En överdriven källkritik kan leda till en allmän misstro hos unga mot källor över huvud taget.

I skolans kursplaner finns det källkritiska perspektivet insprängt i nästan alla ämnen och på nästan alla stadier. Söker man på nätet hittar man mängder av uppgifter där elever uppmanas att ”granska sina källor noga” med hjälp av mallar, punktlistor och stödfrågor. Även dagens läromedel är fyllda av källkritiska uppgifter och frågeställningar. Ofta handlar det om att eleverna ska värdera falska webbplatser, analysera bildmanipulationer eller se igenom fejkad eller felaktig information.  

En sådan förvrängd undervisning om källor kommer givetvis att påverka ungdomars syn på all information de möter. Frågan är: Har skolans ensidiga undervisning i källkritik uppfattats som ren skällkritik av eleverna?          

Kanske är det så att vi i skolan börjat i fel ände. Kanske är det så att källkritik faktiskt är en mognadsfråga – och framför allt en fråga om hur mycket kunskaper man har i det ämne som ska granskas. 

Ett lärarminne jag aldrig glömmer var när jag skulle rätta vetenskapliga rapporter som mina gymnasieelever hade författat om Roms historia. Efter att ha läst hälften av rapporterna satt jag med gråten i halsen. Visst hade eleverna lärt sig formalia så som fotnoter, referensmarkörer och innehållsrubriker. Men den källkritiska diskussionen var på förfärligt låg nivå. Vissa hade bara bockat av punkterna i mallen de fått. Andra rackade häftigt ned på Wikipedia men hänvisade sedan till nätuppslagsverket ändå. De uppvisade lydighet snarare än självständigt tänkande.

Men hur i all sin dar skulle de kunna värdera och granska något som de inte kunde särskilt mycket om?

Det slog mig där och då att jag krävde av mina elever att de skulle värdera information om Roms historia i en framgooglad källa, samtidigt som de faktiskt försökte lära sig något om Roms historia genom samma källa. Men hur i all sin dar skulle de kunna värdera och granska något som de inte kunde särskilt mycket om?

Forskningen bekräftar mina erfarenheter. Källkritik är inte en generisk förmåga, utan förutsätter stora mängder faktakunskaper i långtidsminnet (”Varför gillar elever inte skolan, Willingham”, 2018). 

Så kanske är det där vi måste börja: att ge våra elever en stabil ämnesmässig bas först, innan vi kräver att de ska utföra rutinerade källkritiska analyser. 

Förhoppningsvis leder det till att våra ungdomar vågar lita på sitt eget omdöme och genom det vågar känna större tilltro till de källor de möter. 

För allt är ju faktiskt inte fejk.

LÄS ÄVEN:

Podcast: Källkritik, konspirationsteorier och historien om "tafsardagen"