Sätt högre betyg – och minska din arbetsbörda
Krönika I längden förlorar hela samhället på glädjebetygen, men ibland måste den enskilda läraren tänka på sin egen hälsa och överlevnad, skriver HP Tran.
Slutet av varje termin brukar präglas av stress, oro och ångest. Många betygsättande lärare står inför svåra beslut. Ska jag godkänna eller underkänna eleven? Det borde egentligen inte vara svårt. Allt man behöver göra är att bedöma elevens kunskaper, hur hen har presterat, vilka arbeten hen har utfört och slutfört samt vilka resultat som eleven har uppvisat på de olika examinationerna.
Det rådande betygssystemet – med marknadsstyrningen som förstärkning – har gjort lärares betygsättning till något mycket mer än bara myndighetsutövning. Goda betyg innebär också god business för många skolor, särskilt de skolor som råkar vara fristående och vinstdrivande. Betyget är inte bara en sammanställning av elevens kunskaper och prestationer, de fungerar också som ett konkurrensmedel i kampen för den eftertraktade skolpengen (eleven).
F-betyg, påtryckningar och krav
Nere på golvet finns det andra faktorer som gör självaste betygsättningen till en ångestladdad uppgift för många lärare. Vi har en skarp och brutal F-gräns vilket gör att ett underkänt betyg skulle kunna vara livsavgörande för tusentals unga människor som inte kan ta sig vidare till gymnasiet och därmed riskera ett socialt och eventuellt framtida ekonomiskt utanförskap.
Slutligen har vi ytterligare (tysta eller uttalade) påtryckningar från rektor och ledning, vårdnadshavare och eleven själv som i vissa fall till och med kräver högre betyg. En lärare som sätter korrekta betyg och underkända betyg har ibland mycket att stå till svars för. Man måste motivera betygen för enskilda och eventuellt ledsna elever, sitta i jobbiga och långa samtal med besvikna föräldrar samt infinna sig i möten med rektor och med elevhälsan.
Det heter glädjebetyg av en anledning.
En lärare som underkänner en fjärdedel av klassen är en dålig lärare. Då får man vara beredd att bli kallad till diverse möten och insatser. Man blir ifrågasatt, kanske misstänkliggjord och kritiserad.
- Har du anpassat undervisningen?
- Har du varierat din undervisning tillräckligt?
- Har eleven fått uppvisa sina kunskaper på annat vis?
- Har du gett eleven chanser till omprov?
- Hur har din relation till eleven varit?
- Har du jobbat relationellt?
Alla inblandade blir glada
En lärare som däremot godkänner hela klassen blir istället betraktad som en duktig lärare och får motta både hyllningar och beundran. Man slipper obekväma samtal, extrainsatta möten och arga samtal från både föräldrar och elever.
Det heter glädjebetyg av en anledning – alla inblandade blir glada. Eleven blir glad. Föräldrarna blir glada. Rektorn blir glad. Och läraren blir glad som slipper allt extraarbete. I längden förlorar hela samhället på glädjebetygen, men ibland måste den enskilda läraren tänka på sin egen hälsa och överlevnad. Reptilhjärnan tar över.
Fråga om att orka och överleva
Jag uppmuntrar förstås ingen lärare att sätta fel betyg. De flesta lärare har ju trots allt en yrkesstolthet och yrkesheder. Man vill göra rätt och man vill hålla den pedagogiska fanan högt. Det är ett viktigt arbete vi har – ett myndighetsutövande ämbete som är både samhällsviktigt och samhällsbärande.
Samtidigt kan jag inte låta bli att känna både förståelse och sympati för de lärare som inte orkar stå pall mot alla incitamenten och påtryckningar om att sätta högre betyg.
För vissa lärare handlar betygsättningen inte längre om myndighetsutövning. Det har också kommit att bli en fråga om att orka och att överleva.
LÄS MER:
Ulrica pressades att sätta högre betyg: ”Var hemskt”
