Möteskulturen i Skolsverige är inte sund

En lärares primära och huvudsakliga arbete är att undervisa. Och för att kunna undervisa krävs det förstås att man ska få tid att planera och förbereda lektioner. Utöver det ska man också ha kontakt med vårdnadshavare, vara rastvärd, hålla i utvecklingssamtal, dokumentera elevernas progression, kunskapsutveckling, provresultat, läxförhör och mycket annat. 

En annan grej som lärare gör, men som utomstående har väldigt lite insyn i, är att lärare också sitter i otaliga möten. Mötena sker oftast på eftermiddagarna när eleverna har gått hem för dagen. Det kan vara korta möten och det kan vara långa möten. Ingen vet riktigt varför man har mötena, men de står inskrivna i kalendariet. Och om ett möte står inskrivet i ett kalendarie är det hugget i sten. Det spelar ingen roll om man har hundra andra saker på skrivbordet som måste utföras och slutföras. Ta en snabb toapaus, fyll på kaffekoppen och skynda dig till konferensrummet bara. 

Diagram, grafer och tabeller

På eftermiddagsmötena kan det vara allt möjligt på dagordningen. Det kan handla om hur den enskilda skolan ska arbeta för att vi ska få ett mer likvärdigt (eller likadant) arbete i undervisningen. Till exempel kan det föreslås (eller bestämmas) att alla lärare hädanefter skall inleda sina lektioner på samma sätt. Skriv ner lektionens mål på tavlan. Gå igenom arbetsgång. Skriva ned starttid och sluttid. Ett. Två. Tre.

Mötena kan även handla om hur vi ska höja resultaten i matematik eller svenska. Kanske visar rektorn, specialpedagogen, försteläraren eller någon annan expert en massa diagram, grafer och tabeller för att konstatera de låga resultaten från förra läsårets klasser. Läraren som undervisade klasserna med de låga resultaten ska inte ta åt sig, säger man, men ändå bildas en liten klump i magen. Inga huvuden skall rulla, men låt oss slå ihop våra kloka huvuden för hur vi ska höja resultaten. 

Tom blick ut på skolgården

Den som leder mötet delar in personalgruppen i mindre grupper eller tvärgrupper. Det är viktigt att ALLA får träffas och det är viktigt att ALLA får komma till tals. Någon får föra anteckningar (oftast är det den som råkar ha med sig datorn in i mötet). Skriv i det gemensamma dokumentet som ligger på Teams, Drive eller Plattformen. Svara på 5–10 frågor. Återsamling om trettio minuter. Samtalsledaren för varje grupp visar vart man ska sitta.

När tiden är slut återsamlas personalen i samma syrefattiga rum som innan. Nu ska varje enskild grupp redovisa vad som sades för storgruppen. Vem vill ta ordet? Ja, det är väl nästan alltid samma personer som får prata. Grupp 1. Vad kom ni fram till? Grupp 2? Vad diskuterade ni? Grupp 3? Grupp 4 och 5? 

Ibland kan tystnaden vara öronbedövande.

Alla lyssnar tålmodigt. Några nickar instämmande. Vissa tittar med en tom blick ut på skolgården. En del biter sig i tungan för att inte säga något dumt eller negativt. Ibland kan tystnaden vara öronbedövande. Några kanske funderar över vad man ska laga till middag när man kommer hem. Alla är med på mötet men alla är inte med på det som sägs. Och alla som inte vill vara med får räkna med att bli stämplade som negativa och tråkiga bakåtsträvare. 

Efter det långa mötet tackar man deltagarna för deras input, feedback, tankar, funderingar och kloka inslag. Bra samtal. Givande samtal. Mycket bra samtal, säger de mest engagerade. Och det stannar där. Bra samtal. 

Timmar efter timmar äts upp

Jag anser att det finns en osund möteskultur inom svensk skola. En möteskultur som går ut på att ständigt träffas, samtala, prata, reflektera, fundera, diskutera, redogöra och återberätta vad som sades. Ibland känns det som att vi har möten bara för själva mötets skull. Gud förbjude om lärarna fick fria eftermiddagar där de kan planera sina lektioner, kontakta vårdnadshavare, rätta läxförhör eller annat trams.

Lärare är så otroligt duktiga på att samtala om problemen, att synliggöra problemen, att lyfta problemen, problematisera problemen och dokumentera problemen. Timmar efter timmar äts upp och det enda man känner, när arbetsdagen är slut, är att man har haft bra samtal.

Och det stannar just där. Bra samtal. Inga faktiska handlingar eller åtgärder. Mycket snack. Lite verkstad. I bästa fall, snack om verkstad. 

LÄS MER:

HP Tran: F-gränsen är förödande för gråzonsbarnen

HP Tran: Det här är rent slöseri med skolpersonalens tid

HP Tran: Lita på att lärarna är bäst på systematiskt kvalitetsarbete