Skolmyndigheterna lägger skulden på lärarna
Krönika ”Direktiven går helt enkelt inte ihop – skolmyndigheterna borde istället hålla upp händerna och erkänna att här blev det nog litet galet ändå”, skriver Filippa Mannerheim.
Regeringen har gett svenska skolmyndigheterna i uppdrag att se över allt stöd på sina webbplatser, så att allt är ändamålsenligt, samstämmigt och vilar på vetenskaplig grund.
Det är klokt. För på senare år har det blivit allt svårare som lärare att försöka följa skolmyndigheternas direktiv. Ju mer som produceras (och jösses vad det producerats!) desto ogenomträngligare blir alla motstridiga och snåriga anvisningar. Det är lite som att sätta sig ned med Bibeln när man ska bedöma ett nationellt prov i svenska numera – bedömningshäftet sväller år för år och det tar timmar att plöja sig igenom alla långa, detaljerade kommentarer, matriser, delprovsbedömningar, motiveringar, utläggningar och exempel.
En djungel av material
Detsamma gäller materialet på Skolverkets och Specialpedagogiska skolmyndigheternas webbplatser. Hemsidorna fullkomligt svämmar över av artiklar, allmänna råd, forskningsöversikter, intervjuer, undersökningar, kartläggningsexempel, arbetsgångar, goda exempel från skolor och förskolor och förslag på inspirerande metoder från Sveg till Kuala Lumpur – vissa med datumstämpel från mer än 20 år tillbaka i tiden. Det är en djungel av material som bara har en enda sak gemensamt – att det ligger på en myndighets webbplats med ett ”vederhäftighetens sken” över sig.
Jag snubblar in på en artikel som talar om för mig att forskning visar att elevers inflytande och delaktighet i undervisningen kan främja studiero och öka motivationen. Man ger förslag på ”elevaktiv undervisning” där eleverna själva ska ta kontroll över sitt eget lärande och ”lära sig hur man lär sig” genom eget arbete och självreglerat lärande.
Behövs en rejäl kofot
I nästa artikel får jag veta att forskning visar att det blir studiero när läraren är en väl synlig ledare i klassrummet, ger tydliga och explicita instruktioner, har ett i förväg välplanerat material och tar ett tydligt ansvar för hela studiemiljön.
För all del, de olika modellerna går säkert att jämka samman med en rejäl kofot och lång lärarerfarenhet, även om läraruppdraget såklart blir mer svårarbetat med så spretiga riktlinjer att förhålla sig till.
Svårare är det att få ihop myndighetens direktiv om bedömning. Å ena sidan ska läraren bedöma ”allsidigt och holistiskt” utifrån ett brett och varierat bedömningsunderlag med både formella och informella bedömningssituationer. (Bäddat för godtycklighet med andra ord.) Å andra sidan är skolmyndigheterna bekymrade över att betygssättningen inte blir likvärdig och rättssäker. (Vad förväntade man sig egentligen?) Så numera ska resultatet på nationella provet ”särskilt beaktas” och styra slutbetyget – samtidigt som bedömningen ska bygga på ett varierat underlag. Klart som korvspad allting!
Det går helt enkelt inte ihop
Det riktigt motsägelsefulla finns dock i direktiven om ”särskilt stöd” och ”extra anpassningar”. I filmen ”Rätt it-stöd avgörande för att klara skolan” från Specialpedagogiska skolmyndigheten sägs uttryckligen att vi inte längre ska prata om ”särskilt stöd” i skolan. Inga elever ska lämna klassen och få extraträning av speciallärare. Det ska räcka med det stöd och de digitala verktyg eleven får i klassrummet.
Denna syn bekräftas av de övriga skolmyndigheterna. I en illustration med Skolverkets, Specialpedagogiska skolmyndighetens och Skolinspektionens loggor på, ser man två trianglar som delats in i bitar: basen är ”tillgänglig lärmiljö”, mittdelen är ”extra anpassningar” och toppen är ”särskilt stöd”.
I den vänstra triangeln är basen smalare och toppen en rätt stor del av triangeln. I den högra triangeln är basen väldigt bred och spetsen knappt synlig. Med andra ord: Om lärare lyckas med en ”tillgänglig lärmiljö” och ”extra anpassningar”, behövs knappt något särskilt stöd alls.
Men så plötsligt kom en rapport som visade att särskilt stöd sätts in för sent, enligt Skolverket. ”Det talar för att man inte alltid upptäcker behov i tid”, meddelar Ulrica Dahlén, enhetschef på Skolverket, och glömmer kvickt bort att myndigheterna själva gett direktiv om att minimera det särskilda stödet, ja helst ta bort det helt! Det hela går helt enkelt inte ihop.
Kan en ny generaldirektör hjälpa?
Vad vi ser är skolmyndigheter som obekymrat lägger över skulden för att ha gett bristande och motstridiga råd på lärarkåren, istället för att hålla upp händerna och erkänna att här blev det nog litet galet ändå. Skolmyndigheterna har minst sagt ett gigantiskt arbete framför sig gällande regeringsuppdraget om att ”städa upp”.
Själv saknar jag en genomtänkt, vetenskapligt förankrad och samstämmig riktning och vision för pedagogiken och kunskapssynen i Sverige. Jag hoppas innerligt att en ny generaldirektör kan hjälpa till med den saken.
LÄS MER:
En välkommen bok om skolmarknaden – med glasklar slutsats
