– Luna har dyslexi så hon ska ha all text inläst och få fotografera tavlan i stället för att anteckna på alla lektioner.

Om jag fick en krona för alla gånger jag hört om anpassningar som på automatik strösslas ut så fort en elev har dyslexi, skulle jag vara en rik kvinna idag. Det senaste decenniet har jag både förvånats och förskräckts över att diagnosen dyslexi i svensk skola kommit att betyda:

”Är helt oförmögen att läsa och skriva och ska aldrig någonsin behöva möta skriftspråket”.

Det är inte omöjligt att lära sig

Men att ha dyslexi betyder inte att det är helt omöjligt att lära sig läsa och skriva. Bara att det är svårare. Många elever med dyslexi kan – med rätt träning, stort lärarstöd och egen ansträngning – bli bättre på att läsa och skriva. Och det är av största vikt att de får möjlighet att utveckla dessa förmågor, givet hur otroligt starka lärandeverktyg läsningen och skrivandet är för oss människor.

Därför är det så olyckligt att specialpedagogiska anpassningar ute på skolorna kommit att handla om att ”avlägsna hinder” och ”tillgängliggöra undervisningen” istället för att erbjuda vederhäftiga specialpedagogiska metoder inom läs- och skrivutveckling för elever som kämpar med sin läsning och sitt skrivande. I ett skolsammanhang innebär nämligen ”avlägsna hinder” och ”tillgänggöra undervisningen” att det som är svårt och jobbigt ska tas bort. Vilket i förlängningen betyder att elevens lärande tas bort.

Felaktiga hårdragna jämförelser

Det är tyvärr där vi har hamnat.

Många elever med generella läs- och skrivsvårigheter (ofta på grund av träningsbrist) eller dyslexi ska idag få slippa skriva av tavlan, slippa skriva för hand och slippa läsa i läroboken – även när vi övar och tränar. Inte sällan får de stöd i detta av föräldrar och redan fattade beslut i åtgärdsprogram och pedagogiska utredningar.

– Du skulle väl inte slita av en person med synfel dennes glasögon? brukar jag som lärare få höra, när jag försiktigt pratar om att öva och träna istället för att ta bort.

Jo, det skulle jag faktiskt. Om personen med synfel hade kunnat förbättra sin syn genom övning. Men så är det ju inte och därför blir också hårdragna jämförelser med glasögon, hörapparater och rullstolar felaktiga.

Har stärkt självförtroendet

De allra flesta elever kan lära sig att skriva av några meningar från tavlan, göra en diktamen, svara på instuderingsfrågor för hand, högläsa ett stycke i läroboken och inte minst lära sig versalregeln och regeln för interpunktion. Och det utvecklar dem! De elever jag haft genom åren, som efter lite övertalning gått med på att träna och öva med lärarstöd och stöttande undervisningsmetoder, har utvecklats mycket av det, vilket stärkt deras självförtroende och akademiska självbild.

Jag har många solskenshistorier om elever med läs- och skrivsvårigheter som bestämt sig (ofta uppbackade av positiva föräldrar) och successivt, med tryggt lärarstöd och egen ansträngning, lyckats återerövra skriftspråket efter nio år av att fotografera tavlan, slippa anteckna, ”lyssneläsning”, talsyntes och stavningskontroll.

Jag bär också med mig alla elakheter.

Varje sådan elevhistoria bär jag med mig i mitt lärarhjärta.

Men vad jag också bär med mig är alla elakheter och personpåhopp om funkofobi, ofta från specialpedagogiskt håll, som kastats mot mig och andra i sociala medier när någon av oss skrivit om detta och försökt utmana rådande koncensus. Alla svåra kamper vi känt oss tvingade att ta för elevernas skull. Ofta helt ensamma, utan stöd. Jag bär dem med mig.

Dags att uppdatera vår bild? 

Så här skriver Specialpedagogiska skolmyndigheten om läs- och skrivsvårigheter på sin webbplats:

”Generella läs- och skrivsvårigheter omfattar alla som har svårt att läsa och skriva oavsett orsak och förekommer hos cirka 20–25 procent av befolkningen. Problemen kan orsakas av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, kognitiva svårigheter, bristfällig undervisning, för lite övning, annat modersmål och hörsel- eller synnedsättning. Med god läs- och skrivträning samt rätt anpassningar kan generella läs- och skrivsvårigheter tränas bort.” 

Och så här skriver International Dyslexia Association (IDA) själva vad gäller dyslektikers möjlighet att lära sig läsa:

Can individuals who have dyslexia learn to read? 
Yes. If children who have dyslexia receive effective phonological awareness and phonics training in Kindergarten and 1st grade, they will have significantly fewer problems in learning to read at grade level than do children who are not identified or helped until 3rd grade. 74% of the children who are poor readers in 3rd grade remain poor readers in the 9th grade, many because they do not receive appropriate Structured Literacy instruction with the needed intensity or duration. Often they can’t read well as adults either. It is never too late for individuals with dyslexia to learn to read, process, and express information more efficiently.

Översatt: Kan en person med dyslexi lära sig att läsa?
Ja. Om ett barn med dyslexi får träning i fonologisk medvetenhet och kopplingen mellan ljud och bokstäver i förskolan och förskoleklass, så kommer barnet ha betydligt färre svårigheter att lära sig läsa på åldersadekvat nivå än ett barn som inte upptäckts eller fått hjälp förrän i årskurs 3. 74% av de barn som har stora lässvårigheter i årskurs 3, förblir svaga läsare i årskurs 9. I många fall beror det på att de inte fått den strukturerade, intensifierade läsundervisning som de skulle behövt. Många har därför svårt att läsa även som vuxna. Det är aldrig för sent för en person med dyslexi att lära sig läsa, bearbeta och förstå text och uttrycka sig på ett tydligare sätt.

Kanske det är dags att vi i skolan börjar uppdatera vår bild av läs- och skrivsvårigheter och dyslexi istället för att omedelbart anpassa bort all läsning och allt skrivande i alla ämnen för alla i denna stora elevgrupp?

Jag tycker det. För elevernas skull.

LÄS MER:

Larmet: Så fördjupar lyssneläsning läskrisen

”Många läser så dåligt att vi inte har något val”

Upptäck elever med dyslexi och särskild begåvning

”Läroplansutredningens föråldrade syn på dyslexi gör mig rädd och orolig”