Svenskläraren: ”Läsning på lektionstid är inte slösigt”

Karin Herlitz är lärare i svenska och engelska på Nacka gymnasium och hon tycker att den traditionella synen på skönlitteraturens plats i undervisningen är närmast bakvänd.

– Det finns ingen svensklärare som inte tycker att det är viktigt att läsa. Men det ses som en solitär syssla och det finns en norm som säger att lärare inte har råd att lägga lektionstid på läsning för att det är så mycket vi ska hinna med. Och det skrämmer mig. Om vi inte har tid att läsa böcker i svenskundervisningen, vad har vi då tid med? Läsning innehåller mycket centralt innehåll om vi använder det rätt.

– Sen kan man prata om att det är elevernas ansvar att läsa hemma, men ansvar spelar ingen roll för den som inte vet hur man ska ta sig an en text. Läser vi i klassrummet kan jag skicka hem dem med en uppgift i stället. Då vet jag att eleven har läst och faktiskt kan säga något, säger hon.

Hon minns hur läsning hanterades i svenskundervisningen när hon själv gick i skolan under 80- och 90-talet. Böcker delades ut för läsning utanför skolan, och två veckor senare skulle man lämna in en recension. Hon tyckte om att läsa böcker, så för henne fungerade det bra. Hon läste sina böcker och skrev sina recensioner. Men hennes bror var inte lika förtjust i läsningen. Så hon läste hans böcker och skrev hans recensioner också.

– Man skulle inte läsa i klassrummet. Någon gång hade vi en bänkbok, men vi pratade inte om den tillsammans. Mina elever läser, diskuterar och arbetar med texterna i klassrummet och det ger så mycket.

Hur fungerar det för de elever som har funktionsnedsättningar eller av andra skäl inte har så lätt för att läsa?

– Den som behöver får lyssna på boken. Vissa vill lyssna och hänga med i en tryckt bok samtidigt. Att alla läser samma bok, pratar om den och reder ut saker tillsammans gynnar inte minst elever med mindre läsvana. Jag läste ”Ondskan” med en helklass nyligen och den är ju tjock och kan kännas lite svår men när vi jobbar med den tillsammans så fungerar det. Det är klart att inte 100 procent av eleverna får med sig 100 procent av boken, men det ger mer än att be dem läsa på fritiden.

– Det är många som kan hantera romanläsning som läxa eller eget ansvar, men andra kommer inte att göra det. Har man inte läst en bok sedan lågstadiet och får en bok i handen på gymnasiet kommer man inte läsa den heller, säger Karin Herlitz.

Fler och fler har problem att förstå nyheterna, både unga och vuxna.

Hon har ett begrepp för de elever som inte självmant läser böcker om uppgiften ges som läxa utanför lektionstid, men som är skickliga på att få det att se ut så.

– Jag brukar kalla dem för ”aktiva ickeläsare”. De lägger ingen energi på att läsa, men däremot på att hitta sätt att få det att verka som att de har läst, säger hon.

Varför är läsningen så viktig?

– Undersökningar visar att fler och fler har problem att förstå nyheterna, både unga och vuxna. Det handlar om folk födda i Sverige med svenska som modersmål som inte kan hänga med i Rapport. En demokrati behöver bildade medborgare som kan delta i samhället, det är grunden i systemet. Skolan har ett demokratiuppdrag.

Och hur blir det bättre genom att elever läser på lektionstid?

– Jag brukar nämna professor Mats Myrberg vid Stockholms universitet. Han skriver att en vuxen person behöver ett ordförråd på minst 50 000 ord för att klara av sitt dagliga liv och vara en integrerad del av samhället. När barnen börjar lågstadiet har de i genomsnitt 7 000 ord i sitt ordförråd, och fortsätter de att regelbundet läsa eller lyssna på böcker och texter har de som 17-åringar fyllt på med minst 50 000 till. De som däremot inte fortsätter att läsa kommer bara ha mellan 15 000 och 17 000 ord i sitt ordförråd i samma ålder. I skolan skapar vi läsande människor, säger Karin Herlitz.

Hon är ingen anhängare av devisen ”all läsning är bra” när det kommer till vad eleverna får sig till livs under hennes lektioner. Det är hon som väljer vad klassen ska läsa.

– ”All läsning är bra” är väl visserligen sant, men i skolan måste det vara genomtänkt. Jag värderar inte litteraturen i sig, men att planlöst läsa en bok ger inte alltid något. Jag får ofta tips från elever och självklart kan jag snappa upp något. Men oftast väljer jag utifrån vilka teman en bok tar upp och hur jag kan knyta det till centralt innehåll och ge bra underlag för bedömning. Kan jag knyta ihop det med något annat ämne som biologi eller samhällskunskap, ska de skriva en resonerande text, delta i en diskussion?

| Foto: Magnus Glans

I de fall Karin Herlitz har samma klass i både engelska och svenska så alternerar hon läsningen så att de alltid har en roman på gång i ett av ämnena.

– Jag tror att många tycker det är mer rimligt att läsa en kort novell eller ett utdrag ur en bok på lektionen. Men mina elever har alltid en bok på gång. Den ettan jag har i båda ämnena nu har läst två romaner under hösten, en på svenska och en på engelska. På svenskan har de skrivit en analys, haft en diskussion, samtidigt som vi jobbar med satsdelar. I engelskan jobbar vi bland annat med de olika engelskspråkiga länderna. Så det känns som att allt finns med.

– Läsningen får man inte se på som att den bara tar tid. Att man sitter och läser gör ju någonting med oss. Det skapar dessutom ett lugn i klassrummet när de läser.

Om du nu har mer läsning på dina lektioner än många andra, vilka delar av ämnet är det som får mindre utrymme?

– Jag tycker inte att det är så det fungerar. Jag vet ju inte vad alla andra gör men jag får massor med bedömningsunderlag av det här, och mina elever lär sig jättemycket, och jag med för den delen. Jag vill att de ska producera en viss typ av text i slutet, och då jobbar vi parallellt med vilken typ av text det är och vad som krävs. Jag tycker helt enkelt inte att jag gör avkall på någonting. Det är inte 90 minuter tyst läsning. Det är kanske halva lektionen läsning och halva något annat.

Att samlas runt en text är ett sätt att inkludera.

2016 gavs hennes första bok, ”Läs mera”, ut på förlaget Studentlitteratur. Det är ett läromedel med stöd för att jobba med läsning som metod i gymnasiets Svenska 1, 2 och 3, med uppgifter kopplade till specifika romaner. Nu har hon belönats med stipendiet ”Helgepriset” för att kunna skriva en ny metodbok. Även den kommer att handla om läsning i undervisningen men ska vara lite friare i formen.

– Den nya boken är mer ”man kan göra så här” och det kan du som lärare applicera på vad du vill. Den kommer att innehålla rena arbetsmetoder men också inspiration. Den kommer också vara inriktad på högstadiet i första hand, eftersom jag jobbade där under de senaste tre åren fram till nu, men det betyder inte att den inte är värdefull för gymnasielärare, säger Karin Herlitz.

Boken ska även knyta an till aktuell forskning kring läsande och lärande, delvis ur ett inkluderingsperspektiv.

– Man pratar ju mycket om inkludering i skolan. Att samlas runt en text är ett sätt att inkludera, så jag vill titta på forskningen från det hållet. Sedan tittar jag på forskning mer generellt också, och kopplar det till lärarvardagen. Jag har den praktiska erfarenheten och ser vad som funkar. Jag ser att de läser, jag hör dem prata om böckerna, jag märker hur de får nya tankar och en större världsbild. Tar man in forskningen kan man möjligen få en förklaring till varför. Det är planen.

När ska boken vara klar?

– Den absoluta deadlinen är december 2020. Jag har en grundstruktur, och jag hoppas kunna sitta under vårterminen och fylla i de olika avsnitten med metoder och ren inspiration. Och hitta ett sätt att ingjuta lite mod i de lärare som känner att de vill göra det här, men upplever att man inte får ”slösa” med lektionstid på läsningen. Till dem vill jag säga att det inte är slösigt, det är effektivt.