”Nu måste avtalen börja gynna medlemmars arbetsvillkor”
Läraren debatt Avtal efter avtal har arbetsgivarna lovat minskad arbetsbelastning för Lärarförbundets medlemsgrupper utan att några som helst steg i den riktningen sedan tagits, skriver Lärarförbundets Andrea Meiling, Peter Hvass och Pontus Larsson.
I stället har våra medlemmar fått mer och mer att göra. Anledningen till att det blivit så är ganska enkel.
Kommuner och fristående skolor har ett för stort uppdrag jämfört med de resurserna som ges för att klara uppdraget. När inga avtalsmässiga hinder finns att prioritera lärares och rektorers arbetsbelastning blir konsekvensen att arbetsgivarna istället prioriterar skollagen framför våra medlemmars rätt att inte bli sjuka på grund av sitt arbete.
Men varför har kollektivavtalen som reglerar förskolan, fritidshemmet och skolan mer och mer blivit sådana att arbetsgivarens ställnings stärkts och att fackförbundens möjligheter att kräva en rimlig arbetsbörda försvagats? Svaret på den frågan är inte lika enkelt, men att frågan är komplicerad får inte hindra oss förtroendevalda från att fundera över den.
Under tidigt nittiotal genomfördes ett antal mycket omfattande förändringar av synen på hur politiker ska styra förskolan, fritidshemmet och skolan. Bland annat började politiker ställa omfattande krav på effektivisering (mer verksamhet för mindre resurser) och möjligheten öppnades för aktiebolagsdrivna huvudmän att tjäna pengar på undervisning.
Politiker sätter mål
En inte lika konkret – men minst lika omvälvande – förändring var övergången från att politiker bestämde regler för verksamheten till att politiker började sätta mål för verksamheten. Tydligast märks denna förflyttning i att den reglerade undervisningstiden försvann. De olika huvudmännen kunde inte begränsas av en sedan regel eftersom den försämrade möjligheterna att göra förskolan, fritidshemmet och skolan billigare men bättre.
Resultatet av målstyrningen ser vi idag i kommunala budgetar och i våra medlemmars sjuktal. Nationella politiker sätter allt högre mål för hur väl förskolan, fritidshemmet och skolan ska lyckas och lämnar sedan till kommunpolitiker att avgöra vilka resurser som krävs för det uppdraget. Kommunpolitiker lägger i sin tur krav på nedskärning i budget och lämnar till rektorer i den kommunala skolan och i friskolorna att leva upp till de nationella kraven. Fast med mindre resurser än förra året.
Behövs tydliga spelregler
Vi förtroendevalda som representerar lärare och rektorer behöver ibland lyfta blicken från de dagliga fackliga rutinerna och fundera över vad det kommer sig att våra medlemmars arbetsvillkor är som de är. Nu är ett sådant tillfälle. När räkningen för alla statliga satsningar under coronakrisen ska betalas kommer våra medlemmar att få stå för notan. Om inte arbetsvillkor i större utsträckning regleras i avtal kommer den notan att bli väldigt hög.
Det behövs tydliga spelregler för styrningen av förskolan, fritidshemmet och skolan. Utan reglering av uppdragets storlek blir det våra medlemmar som får betala priset för det ökande glappet mellan krav och resurser.
Det är inte bara de ledande förtroendevalda i Lärarförbundets förbundsstyrelse eller de högre tjänstemännen på Lärarnas hus som behöver tänka på det här. Vi måste alla ta vårt ansvar att diskutera orsaker till lärares och rektorers ständigt ökande arbetsbelastning och för att påverka politiken i en helt ny riktning.
Andrea Meiling, Lärarförbundet i Göteborg
Peter Hvass, Lärarförbundet i Kungälv
Pontus Larsson, Lärarförbundet i Karlstad
