Framtidsskolor hotar elevers möjligheter att lära

Isak Skogstad, gymnasielärare och skribent Foto: Privat

Två exempel är de kommunala skolorna Glömstaskolan i Huddinge och Kvibergsskolan i Göteborg. De båda säger sig arbeta med att stärka elevernas framtidskompetens – och tydligen så är färre konventionella klassrum en viktig faktor för att lyckas med detta. I stället har man mer av öppna ytor, vilket ofta hävdas främja elevernas kreativitet och samarbetsförmåga. De går under namnet ”lärmiljöer” eller ”basrum”, i vilka flera aktiviteter ska kunna äga rum samtidigt.

Visserligen är inte idén ny. Man har experimenterat med ”framtidsskolor” ända sedan 1970-talet. Arkitekten Anna Törnquist, som har arbetat med lärmiljöer ända sedan dess, menade i en intervju att vanliga skolor med traditionella klassrum ”inte stämmer överens med moderna styrdokument”, då de ”konserverar ett sätt att undervisa”.

Problemet är att arkitekter och beställare tycks vara mer intresserade av att vinna priser för nytänkande skolarkitektur än att skapa bra miljöer som främjar elevernas inlärning och bidrar till en bra arbetsmiljö för lärarna. Skolor med öppna ytor och stora glaspartier må vara vackra och estetiskt tilltalande, men utifrån ett kognitionsvetenskapligt perspektiv är de en ren mardröm för undervisning.

Vår hjärna är mer känslig för distraktioner än vad vi kan tro. Alla distraktioner hämmar vår inlärning. Samtidigt finns det gott om forskning som visar ännu fler negativa effekter av öppna kontorslandskap för vuxna. En stor longitudinell studie visade att vuxna som placerades i öppna kontorslandskap blev mindre nöjda med den fysiska arbetsmiljön, kände sig mer stressade, fick sämre relationer till sina kollegor och tyckte dessutom att de själva presterade sämre.

Det sägs att öppna ytor främjar kommunikation, men när forskare vid Harvard Business School studerade effekterna för medarbetare när deras företag gick från att ha traditionella kontorsplatser till öppna kontorslandskap fann de paradoxalt nog att det ledde till att de kommunicerande mindre, inte mer. Face-to-face konversationerna minskade med hela 70 procent. I stället mailade man mer till varandra. De vände helt enkelt ned sina blickar mot skärmar för att kunna koncentrera sig bättre.

Om det inte fungerar för vuxna, varför tror vi då att det ska fungera för barn? De är, om något, ännu mer känsliga för distraktioner. Australiensiska forskare har funnit att öppna ytor i skolor där eleverna förväntas studera ger upphov till en akustiskt mardrömslik miljö, där både ljud och buller långt överskrider rekommenderade nivåer. Ännu värre lär det sannolikt bli för elever med diagnoser eller andra typer av speciella undervisningsbehov, då många av dem är extra känsliga för störande bakgrundsljud.

Det är inte rimligt att vi behandlar skolväsendet som en ovetenskaplig experimentverkstad. Det må låta tråkigt och grått, men vad skolor behöver är helt vanliga klassrum – gärna med bra ljudisolering och utan stora glaspartier. Att utforma en skola med öppen planlösning med syfte att det skulle stärka elevernas kreativitet är ett svek, då det försämrar deras kognitiva förutsättningar för inlärning.

Det sägs ofta att skolväsendet inte förnyar sig i takt med samhället. Men förnyelse har inget egenvärde. Det är bättre att förfina det som redan fungerar. Skolor, även nybyggda sådana, måste helt enkelt få tillåtas ha tråkiga, helt vanliga klassrum.