Förundran från en nybliven lärarpensionär: Vem vill bli lärare nu?

Det är med förfäran som jag mottagit mitt första ynkliga "bidrag" (pension) till fortsatt överlevnad efter drygt 36 års hårt arbete. Först i statligt styre 1984-1990 och sedan i kommunalt fram till pensionsdagen förra månaden.

Ibland har eleverna med kunskapstörst villigt tagit emot min undervisning, ibland har det varit tuffare. Ibland har det varit så tufft att vara lärare att man knappt kunnat lyfta blicken, vare sig i skolan eller hemma. Lärarjobbet tar ju sällan slut när den ”officiella” arbetstiden tar slut.

När jag möter någon elev jag haft, brukar vi först ha ett samtal om hur det var i skolan, innan vi kommer in på vad de jobbar med nu och hur mycket de tjänar på det.

I de "värsta fallen" tjänar mina elever, två år efter genomgången gymnasieskola, mycket mer än jag tjänar som universitets/högskoleutbildad, och dessutom med över 30 år i yrket! Då är det bara att vara tyst och sjunka genom jorden. Det är skrämmande att stat och kommun inte värderar mina 36,5 år i yrket högre!

Hur ska vi få studenter att offra fem år av sina liv för att sedan under arbetslivet bli förbisprungna i lön av sina elever, som varken har högskoleutbildning eller studieskulder? Vem vill bli lärare nu? Intagningspoängen talar sitt tydliga språk: alla kan komma in, men "ingen" vill.

Det har gått för långt. Det har det gjort i snart 25 år! Men vi lärare har stått ut.

Men nu har jag kunnat säga min mening. Som de gamla romarna brukade avsluta sina tal: "Dixi et salvavi animam meam”; Jag har talat och därmed räddat min själ.

Den nyblivne pensionären Mats Ydman

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.