Leken är förskollärarens viktigaste uppdrag

Kjell Häglund, redaktionschef.

Det finns ett citat i det här numret som bränner fast i mig. Det står på sidan 29, mot slutet av forskningsgenomgången i vårt tema om lekpedagogik, formulerat av Margareta Öhman, psykolog och fortbildare inom förskolan:

” är för det första att vi romantiserar och tycker den är gullig, vilket innebär att vi inte ser vad som faktiskt pågår. Den blir en rastverksamhet och då främjas inte leken. Det andra är en banalisering av leken, tanken att lek inte är lika ’viktig’ som undervisning och lärande.”

Detta får särskilt fäste i mig för det berör den unga föräldern i mig, den jag var som småbarnspappa under första halvan av 1990-talet, när inte bara mina första två barns sociala och kognitiva liv formades utan faktiskt också mitt eget. Jag var rätt omogen mellan tjugo och trettio, men när andra barnet kom försökte jag komma till rätta med mitt föräldraskap.

Jag tog ett jobb på tidningen Vi Föräldrar, specialiserade mig på utvecklingspsykologi och förskolepedagogik och fick en ny ”idol” i ”lekprofessorn” Birgitta Knutsdotter Olofsson. Jag intervjuade henne och skrev passionerat om den fria leken. Men förstod jag verkligen själv vad begreppet betydde? Nja. Jag hade alldeles för brått i livet för att låta hennes teser sjunka in i min egen tillvaro.

Vi lekte som galningar, mina barn och jag. Med betoning på galningar. När vi om söndagarna gick och fikade på Thelins vid Fridhemsplan i Stockholm tog vi ibland med oss ett eget litet bord, pyntat och förklätt till ”rymdkompis”, och det hände att kidsen störde andra gäster med sina hängivna rollekar och sin medhavda, hemgjorda rekvisita. Jag ville uppmuntra till gränslös lek, bejaka alla deras lekfulla impulser, och när de sedermera växte upp till fantastiska vuxenvarelser hävdade jag länge att det var min ohämmade uppmuntran av fri lek som lagt grunden. Eftertanken kom först med sladd­barnet, något tiotal år senare: det var inte den sockerhöga leken på Thelins som formade mina barn mest, utan den djupare leken på deras fantastiska förskola.

Jag tror att jag, för att återknyta till Margareta Öhman-citatet, både romantiserade och banaliserade mina barns lek, och dessutom själv tog för mycket plats i den.

Öhman pratar om ”vad som pågår” när barnen leker. Barnen själva ser det inte, de bara kör. Föräldrar ser det ärligt talat inte heller.

Men förskollärarna ser det. Det är vad vårt tema denna gång handlar om.