Pedagogens roll kan inte överskattas
Krönika Skärmtid kan man prata om hemma – inte i förskolan. Där fokuserar vi på att vara kreativa med det digitala.
Susanne Kjällander är filosofie doktor i didaktik, lektor och förskollärarutbildare vid Stockholms universitet.
Nu får det räcka med diskussioner om skärmtid. Det är ett förlegat begrepp. Det är ju innehållet som spelar roll. Alla måste väl föredra att barn skapar film med green screen, programmerar robotar, dokumenterar sitt eget lärande i ord och bild ute i skogen eller komponerar egen musik i en timme framför att de spelar barnförbjudna våldsspel i en kvart?
Jag var nyligen med i en debatt på SVT om skrivningarna om digitala verktyg i förskolans läroplan – och genast hamnade diskussionen i ”skärmtid”. Är det för att föräldrar är rädda eller för att de inte har någon insyn i hur förskolan arbetar med digitala verktyg? Statens Medieråds nya Småungar & medier-undersökning visar i alla fall att 92 procent av föräldrarna frågar barnet hur deras dag har varit, 54 procent frågar om böcker barnet läst … och endast 25 procent frågar vad barnet sett på internet.
Jag hade önskat att förskollärare bjudits in i tv-studion. Då hade det blivit uppenbart att digitaliseringen i förskolan skiljer sig markant från den i hemmet. En av debattörerna menade att förskolan inte ska stjäla deras skärmtid – plattan behövs som barnvakt när de ska plocka ur diskmaskinen.
Småungar & medier visar också att i princip alla barn har tillgång till internet hemma; 46 procent av treåringarna och 58 procent av sexåringarna använder internet hemma dagligen. Därför måste förskolan ta sitt ansvar och rusta barnen för denna verklighet, så att de kan förstå och hantera de möjligheter och de risker de möter på fritiden.
Redan i förskolan behöver barn tränas i att värdera information. Pedagogens roll kan inte överskattas i en värld där bilder på nätet kan vara falska och där man kan blanda ihop åsikter med fakta. Det menade utbildningsminister Anna Ekström när hon välkomnade våra nya förskollärarstudenter.
Varför skulle utbildade och erfarna pedagoger som brinner för sitt arbete med barnen helt plötsligt förlora sans och vett och använda plattan som barnvakt? I förskolan är barnen redan aktiva producenter i stället för passiva konsumenter och det är något som faktiskt verkar smitta av sig på hemmets digitala aktiviteter – och eftersom förskolans aktiviteter är betydligt mer fysiska så kan vi förhoppningsvis förvänta oss detta i hemmen också.
WHO kom nyligen med rekommendationer om att reglera skärmtid för barn. Jag tycker det är viktigt att vi iakttar försiktighet tills vi vet mer om hur de digitala verktygen påverkar små barns kroppar och hjärnor. WHO:s rekommendationer handlar inte så mycket om skärmen i sig utan mer om vad de digitala verktygen stjäl tid ifrån (till exempel social interaktion) och om att öka barns fysiska aktivitet.
Digitala verktyg kan vara bra och dåliga, precis som alla andra verktyg. För mycket av något är ju just för mycket, och därmed dåligt. Att vara en digitalt kompetent förskollärare handlar om att ha beställarkompetens, dvs att kunna avgöra vilka verktyg som kan användas i förskolan samt hur, var och när och adekvat digital kompetens handlar även om att veta när man inte ska använda digitala verktyg!
