Skilj inte bästisar åt

Illustration: Madelen Lindgren

När Anne Greve utbildade sig till förskollärare, för ”kjempelänge” sedan, fick hon lära sig att barn i åldern ett till tre år inte var socialt kompetenta nog att bli vänner.

– Sedan började jag arbeta med dem och såg att de var ju vänner! De frågade efter varandra trots att de var små. Det gjorde mig väldigt nyfiken.

I dag forskar hon vid Högskolan i Oslo och Akershus, och vänskap och lek är två av hennes intresseområden. Hon har bland annat studerat hur tvååringars och ettåringars vänskap kommer till uttryck i olika projekt.

När hon började forska kring vänskap var det för att hon såg den som oerhört viktig för barn, precis som den är för vuxna. Att ha en vän betyder mycket för vårt välbefinnande och Anne Greve har många tankar om vad förskollärare kan göra för att värna barns vänskap i förskolan.

Samtidigt har hon börjat se frågan i annan dager på senare år. För när vikten av vänskap betonas allt för mycket kan det tyvärr ibland bli väldigt fel.

Som exempel tar hon förskolor där de utfärdat en vänskapsgaranti, det vill säga lovar föräldrar att barnen ska få minst en vän.

Men det kan ingen lova, menar Anne Greve.

– Vänskap är inget man kan bestämma över. Jag som pedagog kan inte bestämma att två barn ska vara vänner. Vänskapen bara sker – den är frivillig och ömsesidig.

Hon kallar retoriken för ”idiotisk” eftersom hon anser att den skapar en press på barnen.

– Jag tänker ”hjälp vad är vi i färd att skapa”? En gemenskap där att ha en vän blir en prestation, ett krav? Det får vissa barn att känna sig misslyckade.

I samhället i stort finns redan många idéer i omlopp om vad det innebär att vara lyckad – vi ska vara snygga, tjäna pengar, åka på semester, ha många vänner.

Freda förskolan från dessa krav eller klyschor, anser Anne Greve.

– Vi måste klara av att ha två tankar i huvudet samtidigt. Den ena är att det är väldigt bra att ha vänner – det betyder mycket för oss människor, det är en gåva. Den andra är att även om vänskap är viktigt, är det aldrig så viktigt att vi ska skapa en press kring det.

Det man i stället borde koncentrera sig på i förskolan är att alla barn ska ha någon att vara tillsammans med, en lekkamrat. För det går att lova. De vuxna i förskolan kan hjälpa barn in i leken eller själva bjuda in till lek.

När det sedan kommer till barnen som är vänner tycker hon att förskollärarnas uppdrag är att värna den vänskapen. Anne Greve börjar prata om bästisar och om ledsna föräldrar som hör av sig för att förskolan skiljt barn åt.

Det tycker inte Anne Greve är någon bra lösning.

– Det är viktigt att vi inte förmedlar att vänskap är ett problem. Att bara ta dem från varandra – då förmedlar vi att vänskap är något fel eller fult.

Ofta är det två argument som återkommer när man skiljer på vänner. Ett är att barnen inte ska bli för beroende av varandra för att det blir problem ifall det ena barnet är ledigt eller sjukt.

Men det där med att sakna någon är en del av livet, resonerar Anne Greve.

– Det är trist att sakna vännen sin, men det betyder samtidigt att du har en vän! Det visar att det finns någon som du tycker om.

Förskolläraren kan finnas där för barnet, vara den som säger: ”Jag ser att du är ledsen, det är okej. Ska vi hitta på något tillsammans, läsa en bok eller leka?”. Då blir barnet bekräftat i sin känsla och får en chans att lära sig något om vad det är att vara människa, om saknad och hur man kommer vidare.

Det andra argumentet för att skilja på bästisar handlar om att de exkluderar andra barn. Men det bör förskollärare kunna lösa på andra sätt, anser Anne Greve. Ibland kan man låta bästa vännerna få leka ostört i den mån de går, ibland säger man åt dem att bjuda in fler.

En annan insikt Anne Greve gjort sedan hon började forska är att varje vänskapsrelation är unik.

– Jag har också skiljt på vänner som lärare och sagt till föräldrarna att ”det är inte så farligt, barnen är ju så små, de får snart nya vänner”. Men det går inte att säga som jag gjorde, för även om barnet får en ny vän blir det aldrig samma sak – vänner är inte utbytbara.

Tänk på dina egna vänner, säger hon. Relationen du har med en vän skiljer sig från den du har med en annan.

– Därför är det så viktigt att skydda de vänskapsrelationer som redan är. De är unika.

Samtidigt som vuxna ska vara försiktiga med att definiera barns relationer, bör man inse att vänskapen mellan tvååringar kan vara lika betydelsefull som den mellan äldre barn. Det kan vara värt att påminna sig om det när något barn flyttar eller slutar.

– Barn upplever så många uppbrott. När ett barn börjar i förskolan är vi väldigt upptagna av att de ska bli bekanta med allt, men när någon slutar nämner vi det knappt.

I värsta fall får barnet som är kvar med sin saknad känslan av att ”det är fel att känna så här för ingen pratar om det”.

Anne Greve gör en drastisk jämförelse till den beredskap som finns ifall ett barn skulle dö.

– Jag menar inte att vi ska tillkalla prästen varje gång ett barn slutar, men något mellanting! Så att vi inte skapar barn med stenhjärtan.

Ett sätt för förskollärare att jobba med barns vänskap är att försöka finna arenor eller situationer där två barn får göra något lite annorlunda på egen hand – som att baka i köket eller äta lunchen i dockvrån. Eller om de byggt en koja kan de få sitta där med en ficklampa tillsammans, tipsar Anne Greve.

I sin forskning såg hon nämligen att en viktig del av barns vänskapsbygge tycktes vara de där stunderna när barnen fick en speciell känsla av gemenskap. Inte sällan skedde detta i leken när de gjorde något olovligt. En slags vänskapens tjusning.

– De känner lite i magen att ”ooo, nu är det bara vi”.