Nu lär vi oss vad resiliens kan betyda
Efter krisen Pandemiåret har dränerat förskolan på energi och långvarig stress sätter spår. Men det går att hitta sätt att lugna både kropp och själ – och skapa ”resiliens”.
Även om de som är pressade och stressade under en längre period kan vänja sig betyder det inte att allt är okej. Oron kan skjutas undan men finns hos många kvar och ligger där och gnager som ett generellt filter som dränerar. Och långvarig psykosocial belastning (långvarig stress) utan möjlighet till återhämtning har ett pris.
– Man kan bli känsligare för vissa triggers, tålamodet kanske inte räcker lika långt som tidigare, man kan också bli känsligare hemma på det privata planet, uppleva en ökad trötthet och känna sig less, säger Agnes Mellstrand, psykolog och organisationskonsult.
Man ska ta med sig stoltheten, att man gör ett bra och meningsfullt jobb.
I en sådan här situation ökar behovet av stödsamtal men Agnes Mellstrand är inte säker på att förskolepersonal har uppmärksammats på samma sätt som exempelvis vårdpersonal när det kommer till behovet av att få kanalisera sin oro.
– Återhämtning, och då både kollegialt och på egen hand, är jätteviktigt. Att få reflektera tillsammans och faktiskt få tycka att det är svårt. Att man får be om hjälp och prata med någon på arbetsplatsen eller någon professionell som tas in utifrån.
Agnes Mellstrand poängterar att förskolepersonal är en ganska heterogen grupp med personal i olika åldrar, med olika erfarenheter och förhållningssätt till kriser. Det är därför viktigt att man vet var man själv befinner sig i processen, i den så kallade ”förändringskurvan”. Den kan delas in i chock, ilska, förnekande, förvirring, acceptans, prövande, förändring, samarbete och entusiasm.
– Man brukar växla mellan de här. Ena veckan kan man känna sig entusiastisk, nästa kan man helt plötsligt känna sig både less och arg. Som ledare i förskolan och även kollegialt är det viktigt att vara medveten om det här, att både acceptera och validera att vi får vara i olika faser. Att gå omkring och vara positiv och glad jämt är helt omöjligt, och det är helt naturligt att ibland vilja drämma näven i bordet och säga ”Nu räcker det”.
I stället för att sucka över kollegans beteende är det alltså bättre att validera, bekräfta och fråga vad hon eller han behöver.
– Ge varandra flexibilitet. Dialogen och samtalet kring det här ökar motståndskraften och gör att man orkar ett tag till. Det gäller både ledning och kollegialt. Ledningen måste dessutom vara supertydlig med förhållningsregler som delats ut och hålla sig till dem, som exempelvis att hämta och lämna utomhus. Personalen ska inte behöva ägna sig åt konflikthantering med föräldrar, det är sådant som dränerar.
Vad kan vi då göra med de erfarenheter vi fått under året? Agnes Mellstrand tror att de som kan visa varandra både sina styrkor och svagheter kan ha lärt känna varandra bättre, och att det kan skapa ett mer sammansvetsat arbetslag än tidigare.
– Fortsätt att checka av med varandra hur ni mår, ge utrymme för andrum, tillåt varandra att dra er undan vid behov, säger Agnes Mellstrand. Då menar jag inte att man ska lämna sina kollegor i långa pass, men ha acceptans och respekt för att någon exempelvis behöver några minuters tystnad. Jag tycker också att man ska ta med sig stoltheten, att man gör ett bra och meningsfullt jobb. Förskolepersonal är en samhällsbärande grupp, vården hade inte klarat sig om förskolorna hade varit stängda. Jag tycker att man ska ha det perspektivet på sig själv, slå sig för bröstet och känna stolthet.
