Eva-Lena blev sjuk av jobbet

I takt med att kraven ökade och resurserna krympte tapp­ade Eva–Lena Fahlander Hansson orken och arbetsglädjen.
Foto: Anders Forngren

Det var egentligen en slump att hon blev förskollärare. Men att Eva-Lena Fahlander Hansson sedan fortsatte att kämpa på i så många år var ingen tillfällighet.

Hon älskade stunderna tillsammans med barnen. Att få chansen att vara en del av deras liv och kanske påverka dem lite grann. Alla samtalen och barnens spännande åsikter. Dessutom gillade hon pedagogiken och de konstanta utmaningarna i form av nya förutsättningar och barngrupper.

Det var efter gymnasiet som Eva-Lena Fahlander Hansson gjorde praktik i en förskola. Hon trivdes bra, så när hon fick höra att förskollärutbildningen skrek efter folk bestämde hon sig för att söka, och kom in. Det var 1989. I många år gick hon sedan den korta vägen till jobbet i Västerås med ett leende på läpparna. Att starta nya avdelningar eller delta i utvecklingsgrupper triggade henne och yrket kändes spännande.

– Jag kände att förskolan var helt rätt plats för mig, säger hon.

Men 2012 försvann glädjen plötsligt. Småbarnsavdelningen som Eva-Lena arbetade på då slogs ihop med en syskonavdelning. Sammanlagt blev det fem heltider på 33 barn.

– Det blev för trångt, för många barn och mycket osämja om vem skulle göra vad och hur vi skulle lägga upp arbetet. Det kändes inte som att vi hade kontrollen.

Till slut blev det för mycket.

– Jag var trött och slut, kände ingen glädje över att gå och jobba, hade ont i magen, huvudvärk och kände bara att nej, jag vill inte mer nu.

Den känslan bar hon på i flera månader. Fasaden sprack när en kollega frågade Eva-Lena Fahlander Hansson om hur hon mådde.

– Då var alla mina krafter helt slut. Jag bröt ihop totalt och började störtböla. Efter det tog jag mig hem på något sätt, jag minns knappt hur det gick till.

Hon hade drabbats av en utmattningsdepression och blev sjukskriven. Det tog ett helt år av bearbetning, vila och medicinering innan hon skrapat ihop sig själv tillräckligt för att kunna börja jobba 50 procent igen. Det funkade okej och hon gick upp i tid. Samtidigt försökte hon hitta tillbaka till glädjen, men det var svårt. Förutsättningarna var fortfarande desamma som tidigare och det tog knappt ett år innan nästa bakslag kom.

– Jag skulle jobba 75 procent egentligen men det blev över 100 procent varje vecka om man räknade med allt jobb som jag tog med mig hem. Sydde upp gardiner och plastade in papper, ja allt möjligt. Sedan var det kvällsmöten, olika utvecklingsgrupper. Det blev för mycket igen helt enkelt.

Den gången var hon borta i åtta månader. I samma veva bestämde hon sig för att byta jobb.

– Jag kände inte att jag kunde gå tillbaka till samma avdelning en gång till. Det funkade uppenbarligen inte där.

I stället började hon arbetsträna i en förskoleklass på en skola i samma område. Därefter jobbade hon som resurs åt ett barn med autism under en tid, innan hon började på en ny småbarnsavdelning.

Till en början lät det bra. De var tre förskollärare på 13 barn. Men hennes kollegor var borta mycket och det var svårt att få vikarier. Det gick bara några månader innan Eva-Lena Fahlander Hansson blev sjukskriven igen.

Den här gången kände hon att det fick vara nog. Under de rådande förutsättningarna kunde hon inte fortsätta jobba som förskollärare. Hon har inte stängt dörren helt, men just nu är förskolan ingen plats för henne.

– Jag tycker det är fruktansvärt med alla neddragningar. Det finns aldrig personal eller vikarier och ingen tid att göra det man vill. Det känns som att det bara är att rusa in och släcka bränder, grupperna är så stora att det är svårt att hinna med.

Hon är nöjd med beslutet att byta bana och håller nu i stället i spanskalektioner för vuxna. Tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan åker hon också ut till äldreboenden och umgås med de äldre.

Till våren planerar hon en föreläsningsserie tillsammans med en tidigare kollega. Den kommer att heta I en förskollärares ryggsäck. Fokus ligger mycket på stress och sjukskrivningar, men de kommer även dela med sig av erfarenheter och pedagogiska tips.

– Det känns bra att få bidra med de kunskaperna jag har, och kanske höja ett varningens finger för de eldsjälarna som fortfarande är kvar i kaoset. Man måste ta signalerna på allvar.