När snabbhet blir orättvisa

Vi lever i en tid som har bråttom. Resultat ska vara snabba och gärna möjliga att sammanfatta i siffror. Effektivitet har blivit ett honnörsord och det som tar tid bedöms ofta som ett problem. I ett sådant samhälle kan folkhögskolan lätt uppfattas som orättvist långsam. Men kanske är det just där, i långsamheten, som rättvisan finns. Att vi faktiskt måste få vara långsamma, eller åtminstone inte tvingas in i ”måstet” att vara effektiva. Rättvisa, som får en del utrymme i det här numret, handlar inte alltid om att alla rör sig i samma tempo och åt samma håll. Den handlar om att ge möjligheter till människor att ta sig framåt.

Att komma ikapp

Det är också intressant att vi ofta pratar om att den som halkat efter så snabbt som möjligt ska ”komma i kapp”. Då är vi där igen, kravet på att komma i kapp så snabbt det bara går. Men så fungerar inte livet. I alla fall inte om man ska lyckas stanna kvar på den plats man ville nå fram till. En quick fix blir sällan permanent. När utbildning reduceras till en transportsträcka från punkt A till punkt B blir de som behöver fler stopp lätt betraktade som ineffektiva. Det är en orättvisa som sällan benämns, men som du som läser det här förmodligen känner igen. Kanske är folkhögskolan ett motstånd mot dagens otålighet. Jag tror att den många gånger ”ger” tid. Tid att tänka, tänka om, byta riktning och pröva sig fram. För många deltagare är just tid en förutsättning för att lärande ska bli möjligt.

• Anna-Karin Hallonsten är redaktör på tidningen Folkhögskolan.