"Glo på folk är nog mitt största intresse"

– Det bästa med att gå på folkhögskola var att alla gick helt upp i det! Att inget annat spelade någon roll just då, säger Annika Norlin om sin tid på folkhögskola.

Dimman hänger grå över Umeå och luften är tät av små regndroppar. Men i dessa smittrisktider är det utomhusintervju vid brett bord som gäller. Så Annika Norlin packar upp regnkläder och sittunderlag åt oss ur sin ryggsäck och vi har båda byltat på oss mot kylan. För vad gör man inte numera för att få prata med en annan människa ansikte mot ansikte, utan en skärm emellan.

– Jag har känt mig lite nere av att inte träffa folk.

Annika Norlin har slutat att gå till det kontor hon delar med musikerkollegan Sofia Jannok, och det är länge-sedan hon satt på kafé med ögonen på skaft.

– Att glo på folk är nog mitt största intresse i livet. Större än att skriva, faktiskt.

Och inte bara glo. Givetvis handlar det också om att lyssna och känna in stämningar. Och i bästa fall kunna omvandla fragment av intrycken till texter. Men först behövs bearbetning. Som hon formulerat det en gång: ”Nedtecknandet är bara det sista steget”.

Innan dess krävs den bearbetning som nog ofta sker då det är här hon står och glor.

Förra året debuterade Annika Norlin med sin hyllade novellsamling "Jag ser allt du gör"

Det får mig att tänka på Evert Taube, som lär ha svarat ”arbetar” en gång då någon undrade vad han gjorde då han stod och tittade ner i vattnet. Det är för övrigt inte den enda kopplingen jag gör mellan Annika Norlin och den kända visdiktaren. Vi ska återkomma till det.

Det var förra vintern som Annika Norlin debuterade som författare, med novellsamlingen Jag ser allt du gör. Innan dess hade hon under femton års tid skaffat sig en stor och trogen publik med sina popgrupper Säkert! och Hello Saferide.

– Jag har försökt skriva skönlitterärt jättelänge, men inte hittat min röst.

– Men nu! Nu kan jag skriva hur mycket som helst, för jag har förstått hur jag ska göra.

Hon beskriver det som en njutning att skriva om sådant som av olika skäl inte passat i låtform.

– Låtar går ju alltid via den som sjunger och det finns ganska många ämnen som inte funkat för mig att sjunga om. Så det har varit roligt att bygga vidare, skapa nya karaktärer.

Men självklart har hon tagit med sig kunskap och erfarenheter från låtskrivarverkstaden. Som att ”tänka produktion”.

– Typ ”här ska jag berätta en historia, här ska det stanna av, här ska man känna så”. I en låt kan man få fram sånt med olika instrument och förstås med hur man sjunger.

I sina låtar jobbar hon också mycket med kontraster, som när låtar om åldrande, ensamhet och förlorad kärlek får dansanta, glada melodier. I novellerna har hon i stället jobbat med olika stilgrepp och genom att växla mellan att skriva intensivt och mer sparsmakat.

Skulle en låt kunna byggas ut till en novell och vice versa?

– Nej, de är redan är färdigberättade, tycker jag.

I hennes låtar brukar text och melodi växa fram parallellt, men novellerna har inga melodier i hennes huvud.

– Däremot skulle jag nog veta vad som vore fel ljudbild.

Det hänger på något vis ihop med hennes känsla för helhetsbilder. Annika Norlin hör till de människor som begåvats med synestesi, förmågan att se olika toner i olika färger.

– Fast det har falnat med åren. Nu handlar det mer om former, säger hon och ritar upp en fyrkant i luften med sina vantbeklädda fingrar och förklarar att hon instinktivt känner hur en röst behöver kontrasteras och underbyggas av olika ljudpålägg och instrument med olika klang.

– Det låter helt skruvat, jag vet, men det gör det lätt för mig att jobba eftersom jag alltid vet hur jag vill ha det.

På något sätt gäller det också ord.

– Jag kan höra om två ord passar ihop, även om det är ett slangord och ett väldigt gammaldags ord, för de har liksom samma ton.

Att hon själv är mest nöjd med novellen Gå beror på att hon tycker den har samma ton rakt igenom.

Låtskrivarerfarenheten märks också i novellernas rytm och frasering.

– Det var det jobbigaste med redigeringen, för om man måste stryka nåt kan hela rytmen falla. Särskilt när man försöker jobba med humor.

Ja, novellerna utlöser ofta skratt. Det rör sig om otippade vändningar, träffande personbeskrivningar och ironiska blinkningar kring samtida fenomen, som att ett band som bara spelar för att ha kul heter Personligt varumärke. Att skriva roligt var ett medvetet beslut, som faktiskt hänger ihop med klimatet. När hon för några år sedan insåg det allvarliga läget skrev hon ett par sånger på temat.

– Det var under en period då jag låg vaken om nätterna och oroade mig över klimatet. Men sen landade jag i att inget blir bättre av att jag ligger och ojar mig och bestämde mig för en annan strategi: jag skulle dels göra så mycket som möjligt för att förbättra läget utan att föra våld på mig själv, dels göra saker som gjorde mig glad. Se roliga tv-serier, prata med roliga kompisar. Skriva saker som fick mig att garva.

Alla Annika Norlins texter utgår på ett eller annat vis från hennes egna funderingar och erfarenheter.

– Jag tankar in information och komprimerar den. Det skulle jag göra även om ingen hörde eller läste mina texter, annars skulle nog hjärnan explodera.

Inte sällan handlar det om att undersöka egna beteenden. Som då hon, i en av novellerna beskriver fenomenet att aldrig gå ”tomvändor”, det vill säga alltid passa på att ta med sig något då man går från ett rum till ett annat.

– Vi var några kompisar som kom att prata om att vi tagit efter sånt som vi tidigare ogillat hos våra föräldrar. Det kändes som om det stod för nåt.

Samtidigt vet hon, efter alla år med låtskrivande, att oavsett vilka hennes tankar är med en text, kan mottagarna uppfatta något helt annat.

– Jag slutar aldrig att förvåna mig över att människor kan höra en enda låt på så många olika sätt.

Samtidigt vet hon att låtpubliken kan uppfatta något nytt för varje ny lyssning, vilket känts som en trygghet.

– Det var lite krisartat när jag fattade att noveller läser de flesta bara en gång. Sån är jag själv. Så det gällde verkligen att få in allt från början och väga orden jättenoga.

Annika Norlin har stort behov av att formulera tankar i text, men någon dagboks­skrivare har hon aldrig varit.
– Jag förstår inte vitsen med att skriva det man redan vet, jag vill fabulera.

Att hon gjort det märks inte minst i dialogerna, som ofta tycks direkt tagna ur verkligheten, med många utelämnade ord och halva meningar och mycket mellan raderna. Som i novellen The greatest love of all:

”Ja, jo”, sa han. ”men vet du vad jag tänkte.”

”Nä”, sa jag.

”Jag tänkte att det kanske … att vi kanske. Ja.”

– Jag tycker det är jobbigt att läsa dialoger som inte låter som prat. Så jag har vinnlagt mig om att de inte ska vara stötiga.

Också låttexterna är alltså uppbyggda som små berättelser i jagform eller som dialoger, med tydlig talrytm. Det är det som får mig att koppla till Evert Taube igen och hans förmåga att berätta hela historier och ur olika personers perspektiv. Därför är det inte alls förvånande att Annika Norlin 2018 utsågs till tidningen Vi:s Evert Taube-stipendiat, ”… för att hon har skapat en helt egen berättarstil som med vardaglig samtalston nyfiket grunnar på vad som händer både mitt i och vid sidan av de stora ögonblicken”.

Och får publiken att börja grunna, skulle man kunna tillägga. Eller känna igen sig. Få bekräftelse, rentav. Vilket för oss in på novellen Bekräftaren. Den handlar om en samtalsterapeut som insett att eftersom andra människor ofta använder henne som ”spegel”, tycker att de ”lika gärna kan betala för det ”och hittar på ett nytt yrke, ”confirmer”.

– Det där att vi människor har ett så stort behov av bekräftelse är jag superintresserad av.

Vilken slags bekräftelse vill du själv helst få?

– Att det jag gjort har hittat in i den som lyssnar eller läser. Satt igång nåt, eller förklarat nåt. Jag använder själv kultur på det sättet – om jag har en känsla i mig behöver jag leta tills jag hittar en låt eller en bok eller en tavla som förstår och håller med och tar mig vidare.

Vilket ju också är en form av bekräftelse, tänker jag. Det ligger för övrigt nära till hands att se drag av Annika Norlin själv i den novellens jag. Dels har hon studerat psykologi, dels är hon som person bekräftande. Efter var och varannan påståendefråga utbrister hon i ett ”JA” med stort utropstecken efter. Hon ställer också flera frågor till mig, vilket får mig att känna mig sedd även om det nog snarare visar på ett allmänt människointresse. Och på det faktum att hon faktiskt började sin yrkesbana som journalist, därtill utbildad på Kalix folkhögskola.

– Det bästa med att gå på folkhögskola var att alla gick helt upp i det! Att inget annat spelade någon roll just då.

Nu växer vattnet i luften till riktigt regnskvitter. Vi packar ihop kaffetermos och sittdynor och går längs älvstranden mot det bostadsområde där Annika Norlin bor. Runt oss i gråvädret står avlövade träd med droppar i grenarna. Frågan är om Annika Norlin lägger märke till det? För trots sin förkärlek för att ”glo” kallar hon sig själv ovisuell – att hon sällan tänker på hur folk och ting ser ut. Och ja, hennes texter är sparsmakade på bildmässiga beskrivningar. Men det finns ju andra sinnen. Inte minst får vi veta hur saker doftar. I en novell går jaget runt i lukten av mig själv: svett, vatten och en träaktig doft, i en låt nämns minnesbilder av ”en lukt som luktar som en rygg jag rört vid”, för att nämna två exempel.

– Ja, jag har nog ganska starkt luktsinne, lukten är en viktig del när jag blir kär, till exempel. Och när jag tänker på covid, förutom att jag inte vill dö av det, låter det oerhört obehagligt att tappa luktsinnet och kanske inte få tillbaka det. Att inte få känna hur skogen luktar vore fruktansvärt.

– Sen har vädret stor betydelse för mig, det märks i mina texter. Du vet när man vaknar en dag och det är helt klart i luften. Då kan man tänka fritt!

Nästa dag skiner solen i Umeå.