Gösta Vestlund var folkhögskolans och demokratins bärare

Bernt Gustavsson är författare och professor i pedagogikoch har arbetat i många år som folkhögskollärare.

Gösta Vestlund har avlidit, 107 år gammal. Första gången jag träffade Gösta var han undervisningsråd på Skolöverstyrelsen. Då hade han varit lärare på ett antal skolor, rektor och mycket annat. Jag var där i ett väsentligt ärende som lärare på folkhögskola. Jag hade hört talas om att det var han som låg bakom införandet av omdömet och det var han som låg bakom startandet av Folk Development Colleges i Tanzania. Jag hade en kolossal respekt. När jag kom in på hans arbetsrum blev jag som förvandlad, allt som kunde förknippas med prestige rann av, det fanns inte hos honom. Vi hade ett givande samtal som gjorde att jag förstod frågan bättre och han inspirerade till förnyade försök med det jag var i färd med. Han var den mest demokratiska människa jag träffat. Han blev en förebild. Efter vårt första möte började jag skicka mina artiklar och böcker till honom och fick alltid konstruktiva svar. Därigenom förstod jag vad det innebar att tillhöra en tradition

När Gösta fyllde 100 startade vi de så kallade Vestlunddagarna på initiativ av Per-Ola Jansson. Det har varit brett upplagda seminarier om demokrati, helt i Göstas anda, i vilka han själv var med och gjorde glasklara sammanfattningar och kommenterar till de olika föreläsningarna. Den dagen han fyllde 100 stod jag bredvid honom och sjöng en sång som enbart handlar om män. För varje strof lade han till en om kvinnor som endast vi som stod intill hörde. För honom var alla människor lika mycket värda, det var något han inte bara sade i sina tal, han levde det, han var jämlikheten och jämställdheten. När Folk Development Colleges startade i Tanzania var det helt i Nyereres och Martin Luther Kings anda. Det lokala, var länkat till det universella. Inspirerat av hans visioner utbildade vi på Marieborg folkhögskola sydafrikanska flyktingar från somafco lägret i Tanzania.

Gösta Vestlund blev 107 år: 1913-2020.
"Gösta Vestlund var den mest demokratiska människa jag träffat", skriver Bernt Gustavsson i sin betraktelse över Gösta Vestlund.

Det finns en svensk och nordisk traditionDsom är demokratisk i djupare mening och som har stor betydelse för grundläggningen av folkhögskolan och demokratins utveckling i landet. Jag har kallat det för en självbildningstradition, vars första bärare var Hans Larsson, Ellen Key och Oscar Olsson. Här är samtalet centralt. Hans Larsson kallade det för konvergenstanken, vi samtalar tills vi kommit till den punkt där vi kan enas. Ellen Key ville starta en folkhögskola och hon organiserade de så kallade tolfterna och Oscar Olsson studiecirkeln. Detta upplevde Gösta på Sigtuna folkhögskola, en period som var grundläggande för hans livshållning. Av Manfred Björkquist och hans folkkyrkotanke lärde hans sig dialogens konst. Gösta var en samtalets mästare. Vare sig han var folkhögskollärare, rektor på folkhögskola, eller undervisningsråd så var samtalet hans främsta arbetsmetod. När jag en gång frågade honom varför han själv trodde att han fått leva så länge och hans svar var helt enkelt att det var nyfikenheten, att ständigt lära sig nytt och få tänka efter. Det sista han sade till mig i ett telefonsamtal handlade var om en nyutkommen bok om sanning, Sanningskonst, som avhandlar Sven Lindqvists författarskap. ”Den tyckte jag väldigt mycket om”.

Vad betyder det då att vara traditionsbärare. Det har att göra med hur vi ser på tiden. Vi – de drunknade i den mediala samtiden – är uppsugna av det som händer just nu. Men vad är det som har hänt, som gör att detta händer just nu och vad kommer att hända härnäst. Samtid, förfluten tid och framtid hänger samman, traditioner förändras ständigt. Att vara traditionsbärare är att bära det vi har med oss in i framtiden. Göstas betydelse för mig och många andra är att leva den tradition som folkhögskolan burits av. Hans sanningskrav, hans samtalsförmåga, sin öppenhet för det nya, att aldrig ge upp. Boken jag har framför mig har titeln Vårt enda liv – sekulär tro och andlig frihet. Andlig frihet innebär här hur vi väljer att leva våra begränsade liv. Gösta fick 107 år på sig och dessa levde han väl, med gärningar som haft stor betydelse för andra.

Ett bestående intryck jag har av Göstas person är hans oförtrutna optimism. Han fastnade aldrig i det som var negativt hos vare sig individen eller samhället. Detta hämtade näring ur hans etik: Tänk positivt, tala gott, gör väl. Han var alltid tillmötesgående, närvarande, intresserad, lyssnande, inkännande, engagerad och uttrycksfull. Därför lätt att möta. Och tycka om.