Karin Smirnoff ordnar action i glesbygd

Karin Smirnoff undviker epitet som feministisk författare eller arbetarförfattare eller norrlandsförfattare.
– Det finns så mycket litteratur som är propaganda. Jag har ingen lust att till exempel skriva om feminism, det kommer in ändå, säger hon. Foto: Maria Söderberg

Plötsligt slog det till. Karin Smirnoff debuterade med boken Jag for ner till bror 2018 och redan året efter kom uppföljaren Vi for upp med mor. Båda romanerna har blivit storsäljare. De utges nu i flera länder och filmatisering väntar. Romanerna beskrivs som nutidsdrama i glesbygdsmiljö där läsaren får följa Jana Kippo och hennes tvillingbror Bror. Det är brutala och känslosamma historier, våren 2020 kommer den tredje romanen, Sen for jag hem.

Hertsånger i Västerbotten, där hennes mamma är född och fortfarande bor, har nu fått ett litterärt alias – Smalånger. I Tornedalen finns den fiktiva platsen Kukkojärvi. Namnen har fått vingar och berättelsen om tvillingparet når många. Väldigt många.

Men så där plötsligt var det nog inte bortom själva framgången med försäljningen.

– Böckerna tog visserligen två och tre månader att skriva, men det ligger många års arbete bakom, säger Karin Smirnoff och plockar fram kaffekoppar ur diskmaskinen.

Intervjun börjar direkt vid köksbänken hemma hos författaren i Piteå.

Redan innan mötet fanns frågan om varför hennes succé kommit ”så snabbt”. Vallhunden Sammi har efter några skall tystnat i hallen. Kaffet är upphällt, tulpanerna svajar i vasen och tiden är utsatt. En timme, kanske något mer. Sedan måste hon oväntat iväg till Luleå.

– Att skriva är ett hantverk. Visst underlättar det om man har fallenhet, men det är 10 000 timmar av vad som helst.

Karin Smirnoff säger att idén om att förlägga en berättelse i Hertsånger har länge funnits hos henne.

– Säkert i fyrtio år.

– Alla extra tecken gör att läsningen visuellt stannar upp. Så ser jag det. Men det finns ju punkt och stor bokstav i början av meningarna, säger Karin Smirnoff som menar att språket i hennes romaner gör att de får ett geografiskt nedslag. Foto: Maria Söderberg

För att få en knuff framåt sökte sig Karin Smirnoff till Författarskolan i Lund. Hon tog en paus från livet som trävaruföretagare och gav skrivandet en chans. Innan dess hade hon arbetat på ett mediaföretag som journalist med kundtidningar för bland annat skogs- och gruvindustri. Hon hade också, i början av 2000-talet, i två år drivit gatukök i Simrishamn.

Det var där i Lund på Författarskolan som koncentrationen infann sig.

– Jag experimenterade med språket. Jag ville att själva berättelsen skulle gå framåt i snabb takt. Det kom också naturligt och hängde ihop med huvudpersonens personlighet. Karaktären Jana Kippo var, liksom jag, rastlös. Men så gillar jag också när det är korta scener utan för mycket detaljer. När man får allt serverat hela tiden är det lätt att tappa intresset.

Hon är tacksam för alla år som hon ägnade sig åt ”mängdskrivning” inom journalistyrket.

– Det skulle gå fort och det skulle bli rätt.

Karin Smirnoff beskriver sig själv som en glömsk person.

– Jag glömmer vantar på bussen, men lagrar detaljer i minnet. De använder jag mig av när jag skriver. Jag skriver aldrig synopsis, antecknar eller använder post-it-lappar.

I romanerna om tvillingarna Kippo och deras öden finns en speciell prosastil. Långa meningar med bisatser existerar inte. Här finns inte ens kommatecken eller skiljetecken. Namn skrivs med gemena bokstäver om de inte inleder en mening. För och efternamn skrivs ihop. Här finns dialektala ord och uttryck som kanske inte alla läsare förstår. Men sammanhanget ger svar.

Vad händer om man tar bort delar av språket?

Karin Smirnoff menar att hon hennes romaner får ett geografiskt nedslag. Några exempel från romanerna kan vara: ”He lönsch int” (det lönar sig inte), ”kjölut” (kylslagen, med i detta fall frost i gräset) eller varför inte ”älgpeljare” (en gps på hund, används oftast vid jakt).

– Formen har funnits i tidigare texter som jag har skrivit. Nu ville jag återgå till den typen av språk, för jag tyckte det var så kul.

En och annan språklärare har klagat. Det här går emot stavningsregler som skolorna kämpar för att inpränta i sina elever. Men den kritiken berör inte Karin Smirnoff som ser sitt skrivsätt som en form av konstprojekt.

– Alla extra tecken gör att läsningen visuellt stannar upp. Så ser jag det. Men det finns ju punkt och stor bokstav i början av en mening i mina böcker. Bisatser har jag aldrig tyckt om.

Är Karin Smirnoff en feministisk författare? Kan här sättas en etikett? Hon säger att hon håller sig borta från de där epiteten. Inte heller ser hon sig som en arbetarförfattare eller, för den delen, som en norrlandsförfattare.

– Det finns mycket litteratur som är propaganda i någon form där författaren skriver in en sorts tes. Jag har ingen lust att till exempel skriva om feminism, det kommer in ändå.

– Jag växte upp utan större tankar på jämställdhet. När jag var femton, sexton år läste jag till exempel Kvinnorummet av Marilyn French och fick upp ögonen för kvinnofrågor.

Men glesbygdsförfattare?

Karin Smirnoff, som själv växlat sitt boende på små och större orter under åren, säger att hon skriver glesbygdsaction men inte glesbygdsmisär.

I februari 2020 var Karin Smirnoffs två första böcker med på ”Topp 20”-listan över de mest sålda pocketböckerna i Sverige på plats 5 och 6. Foto: Maria Söderberg

Den smärtsamma berättelsen om en familj som är hårt drabbad av incest, mord och självmord är inte självbiografisk.

– Men romanerna har har influerats av verkliga personer och händelser.

Med trilogin om tvillingarna Kippo i norr avslutas en period i Karin Smirnoffs författarskap. Hon är på gång med nästa projekt.

– Det är ett ämne som jag grubblat på länge. Jag skrev ett manus innan ”Bror” som jag inte tyckte höll. När jag läste om den insåg jag att jag hade skrivit del två. Nu skriver jag ettan. Kanske blir det en trea också.

Vad det ska handla om?

– Nej, det är inte hemligt. Temat är en musiklärare och tre barn. I del två är barnen vuxna.

Karin Smirnoff säger att det blir en berättelse i romanens form. I bakgrunden finns verkliga händelser med en lärare som förgrep sig på barn. Hon var själv inte drabbad, men andra blev det. Handlingen kommer att äga rum i södra Sverige.

Det låter dramatisk.

– Ja, det blir det. Den här läraren var en viktig person när jag var barn. Idag lever han inte längre. Han byggde upp mitt självförtroende som elev. En förövare kan uppträda på många olika sätt.

Vi åker iväg till grindarna vid Piteås stora träindustri, Smurfit Kappa. Här tillverkas högklassig wellpapp av skog. Doften av massaindustri kan ge illaluktande utsläpp, men just idag är lukten mild. I sammanhanget tänker jag mer på hur skog ger upphov till papper för böcker och att författaren Karin Smirnoff just vänt blad. Nu ser uppslaget annorlunda ut.

Som företagare i trävarubranschen säger hon:

– Trävärlden är väldigt strukturerad och konservativ. Litteraturen är något helt annat, det är rätt skönt att ha båda.