"Du får vara med, om du ändrar på dig"

Sanningen är: Jag är bara jag. Och varje dag försöker jag. Jag kommer med en hjärna som fungerar på ett annat sätt – en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, om man ska använda rätt terminologi. Jag lär mig inte bäst av att sitta still, och jag passar inte in i skolformer där kunskap mäts i provresultat, tystnad och förmågan att ”inte störa”.

Just därför blev folkhögskolan min chans. En plats där man sa att alla skulle få plats.

En plats som byggde på frihet, på mötet, på människan. Men när jag nu följer debatten om folkhögskolorna – om ökade krav, hårdare styrning, ekonomiska åtstramningar och talet om ”effektivitet” – märker jag samma mönster som jag levt med hela livet: Frihet erbjuds, men ofta bara så länge den inte kostar för mycket. Eller så länge ingen avviker för mycket.

”Jag vägrar låta folkbildningen krympa”

När jag gått genom utbildningssystemet har jag gång på gång fått lära mig att anpassa mig till ett system som inte var byggt för mig. ”Du får vara med, men bara om du ändrar på dig.” Det är ett budskap som många av oss med NPF känner igen. Nu hör jag samma ton i debatten om folkhögskolorna. Vi talar om folkbildningens demokratiska uppdrag – men samtidigt ifrågasätts skolformer där människor inte passar i standardiserade mallar. Vi talar om breddad delaktighet – men resurser skärs ned på de platser där just delaktighet faktiskt sker. Vi talar om allas rätt att utvecklas – men accepterar att vissa dörrar stängs för att det ”kostar för mycket” att hålla dem öppna.

Ibland jobbig

Folkbildningens styrka är att den rymmer oss som faller utanför ramarna. Jag har varit annorlunda, klumpig, ibland jobbig. Men jag har också kämpat, lärt mig, deltagit. Inte för att jag formats efter bokstäver i en läroplan, utan för att människor mött mig på riktigt. Folkbildningens största kraft ligger inte i dokument, rapporter eller mätbara resultat.

Den ligger i bemötandet, i friheten att vara människa, i möjligheten att hitta sin väg utan att dömas ut innan man ens försökt. Det är därför debatten om styrning av folkhögskolan måste tas på allvar. När friheten hotas, när de mänskliga mötena pressas in i kontroller och kostnadskalkyler, då förlorar just de människor sin chans som flest andra skolformer redan misslyckats med.

Många står tysta

Jag vet att jag inte är ensam. Det finns många som inte vågar ta ordet i en traditionell klassrumsmiljö. Många som bränts av krav, av missförstånd, av att vara ”för mycket” eller ”fel”. Folkbildningen har varit deras rum. Deras röster får inte tystas av en debatt som förväxlar effektivitet med mänsklighet. När jag ibland drar mig undan är det inte för att jag ger upp, utan för att jag söker nya sätt att orka. Och just därför oroar jag mig för vad som händer med folkhögskolans själ när friheten ifrågasätts. Det är inte bara min framtid som står på spel. Det handlar om alla oss som inte fick plats i skolbänken, men som har viktiga erfarenheter, perspektiv och röster att bidra med.

Folkbildningens frihet är inte en lyx. Den är en demokratisk nödvändighet. Låt inte de som behöver den mest bli de första som drabbas när den urholkas.

Bellatrix Lembke har gått på Sommenbygdens folkhögskola. 

• Detta är en kommenterande text. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram.