Debatt: Slopa kanonkäbblet och satsa på klassrummet

Erik Cardelus är fil. dr i språkdidaktik, knuten till Handelshögskolan i Stockholm, och legitimerad gymnasielärare i svenska, historia och moderna språk. Foto: Adobe stock och Nelleke Dorrestij

Debatt Menar vi allvar med skolutvecklingen, måste vi slopa kanonkäbblet och satsa på klassrummet. För det är där som läsutvecklingen och kanonskapandet sker – på riktigt, skriver Erik Cardelus.

Erik Cardelus

Idag 11:47

Få kulturpolitiska frågor väcker så starka känslor som en kulturkanon. När den svenska kanonen nyligen presenterades bröt debatten ut med full kraft: anhängare talade om vikten av gemensamma referenspunkter, kritiker varnade för exkludering och nationalistiska undertoner. Tidigare har det stormat kring skolans läslistor.

Så vem började? Många pekar på Harold Bloom (1930–2019), den amerikanske litteraturvetaren som ägnade sitt liv åt att försvara idén om en kanon. Bloom var lika hatad som älskad, men formulerade en enkel princip: vissa verk överlever därför att de är större än andra. De talar till oss med en intensitet som ingen politisk lista kan skapa eller upphäva. ”We read deeply,” skrev Bloom, ”to give more being to our being”. Bloom undervisade länge vid några av USA:s toppuniversitet. Han var karismatisk men också känd för sin excentriska och färgstarka undervisning, där han reciterade långa stycken av klassiker.

Ändå hade Bloom aldrig stått bakom en statlig kanon. Tvärtom avskydde han att anpassa litteraturen till samtidens ideologiska krav, oavsett om det var mångkulturell representation eller nationalism. För Bloom var kanon inget man beslutar politiskt, utan något som lever i mötet mellan verk och läsare, i samtalet mellan människor, i lärande och undervisning.

Varför käbblas det?

Så – kanon eller inte? Svar: vi har numera både kanon och läslistor. Lika uppenbart har alla landets skolor någon sorts fasta rutiner kring bokbestånd, planering och arbetsformer. Lärare som ständigt nyuppfinner hjulet orkar sällan så länge och elever gillar struktur och stadga.

Så varför käbblas det ändå om kanon, läslistor och författarnamn? Först styrs dagens digitala samhälle av klickbeten och förenklingar, i stark kontrast till skolans och bildningens funktionssätt. Sedan pågår ”kulturkriget” därute, ett politiskt symbolviftande där man visar vilket lag man hejar på. Ena laget lyfter blågult och nationell samhörighet, medan det andra laget betonar regnbågsfärgat och mångfald. Men Edith Södergran är ju både svensk och utländsk? Hon föddes i dåtidens myllrande metropol Sankt Peterburg, levde i flerspråkiga Karelen och valde att skriva på ett av sina många språk – svenskan. Selma Lagerlöf var en stor författare och en mycket stark kvinna, numera också en queer-ikon. August Strindberg levde långa perioder utomlands, skrev på flera språk och var kaxig, ”en litteraturens Zlatan”.

”Mindre klickvänlig fråga”

Så låt oss gå från vad-frågan till hur-frågan. Hur får vi dagens barn och unga att läsa mer? Hur skapar vi mer intresse för litteratur och annan kultur? Hur möter vi dagens läskris på bästa sätt?

Hur-frågan är såklart mindre klickvänlig, men samtidigt mer konkret och klassrumsnära. För tillsammans med bibliotekarierna, är Sveriges lärare de stora kanonskaparna. Det är lärarna som ser till att kulturen når ut till alla, oavsett hemförhållanden, resurser och ursprung. Det är lärarna som skapar läsmotivation och läsförmåga bland landets barn och unga.

Men hur är situationen för landets lärare? Under decennier har vi haft en ordning som slitit sönder skolsystemet och ökat segregationen. Detta har gjort lärararbetet svårare än någonsin, då vissa skolor och klassrum vadar runt i Selma, Edith och August, medan andra skolor får fokusera på det enklaste: att hålla ordning och staka sig fram i förenklade böcker. Så menar vi allvar med skolutvecklingen, måste vi slopa kanonkäbblet och satsa på klassrummet. För det är där som läsutvecklingen och kanonskapandet sker – på riktigt.

Erik Cardelus är fil. dr i språkdidaktik, knuten till Handelshögskolan i Stockholm, och legitimerad gymnasielärare i svenska, historia och moderna språk.