När jag tänker tillbaka på mina snart tio år som svensklärare har all ämnesfortbildning i svenska som erbjudits av mina arbetsgivare varit ytterst begränsad, skriver Emilia Friberg.

Under förra veckan läste jag en artikel i Ämnesläraren om bristen på fortbildning för tysklärare. När jag läser den artikeln känner jag igen mig gällande flera punkter.

När jag tänker tillbaka på mina snart tio år som svensklärare har all ämnesfortbildning i svenska som erbjudits av mina arbetsgivare varit ytterst begränsad. Jag har fått en valbar föreläsning på en studiedag för väldigt många år sedan. Resterande ämnesfortbildning har byggt på fortbildning som är gratis eller sådan jag har betalat för ur egen ficka. Oftast har den dessutom ägt rum utanför arbetstid så jag har fått se det som förtroendetid.

Bara en tillfällighet

Igår skickade jag in min ansökan till Skolverket för meriteringsnivå ett inom professionsprogrammet. Jag har studerat mycket vid sidan om att jag har arbetat heltid. Det har främst varit kurser i svenska som andraspråk, geografi och religion i syfte att bli ämnesbehörig i flera undervisningsämnen.

Det är bara en tillfällighet att jag i det långa loppet även kan använda en del av mina extra inskrapade högskolepoäng för att ansöka om meritering. Det var ju inte det huvudsakliga syftet med att jag läste kurserna, men det blev ju nu en trevlig bieffekt. Det väcker dock många tankar i mitt huvud om hur det kommer att bli i framtiden.

Antagligen kommer fortbildningen och kanske främst ämnesfortbildningen vara knuten till akademiska meriter. Och hur kommer då detta att organiseras? Det är ju en fråga som arbetsmarknadens parter kommer att behöva hitta en lösning på.

Väcker massvis med frågor

Det väcker massvis med frågor. Kommer många lärare under de kommande åren behöva gå ner i tjänst för att kunna få ta del ämnesfortbildningen? Det blir kanske en utökning av lärarlyftet? Alla lärare har ju inte möjlighet att plugga på sin fritid vilket jag valde och hade möjlighet att göra under många år.

Den som lever får se, men jag håller dock alla tummar och tår för att vi alla ska få mer ämnesfortbildning.

Emilia Friberg, högstadielärare i svenska och SO-ämnen på Västra Stenhagenskolan i Uppsala.