Sandström: Jag undrar vart alla böcker tar vägen?

I slutet av varje termin gör vi beställningar av nya klassuppsättningar och kompletterar de vi redan har. Jag har märkt att alltfler böcker försvinner då större del av vår budget än tidigare går åt till att fylla upp vår befintliga bokhylla. För många år sedan hade vi ett system på skolan där våra böcker var numrerade. Jag förde noga anteckningar om elevernas boklån, men efter ett tag började böcker försvinna iallafall, trots rigorös administration. Vid ungefär samma tidpunkt noterade jag att eleverna väldigt sällan läste de anvisade sidorna mellan lektionerna. Dessa två sammanfallande tendenser gjorde att jag allt oftare valde att behålla böckerna i klassrummet. 

Numera lägger jag ungefär ⅓ av tiden på högläsning, ⅓ av tiden på gemensam läsning i mindre grupper och cirka ⅓ av tiden på enskild läsning när vi läser klassuppsättningar. Ofta blir böckerna kvar i klassrummet, men ett par tillfällen under varje läsperiod tar eleverna med sig böckerna hem, ibland som läsläxa och ibland som ett tillfälle att läsa ifatt. För att kunna samtala och skriva om det lästa är det en förutsättning att vi befinner oss på ungefär samma ställe i boken.

Fascinerande risigt skick

I klassrummet har jag en handfull extra böcker. Det är alltid någon som har glömt sin bok hemma. Under en fyraveckorsperiod försvinner nästan alltid dessa fem böcker. När jag samlar in böckerna för sista gången efter avslutad läsning är ibland ytterligare några böcker borta, trots att de allihop tillbringat den största delen av tiden i klassrummet! Alla elever bedyrar sin oskuld och förklarar utförligt var och när boken återlämnades. Jag vill tro eleverna, men jag undrar ju vart alla böcker tar vägen?!

Jag vet att några kommer att återfinnas på något skåp i korridoren, i fel korridor förstås. Några kommer att ligga på platser där och när man minst anar det. Efter några veckor kommer några eftersläntrare med kommentarer som: ”Jag hittade den hos farmor” eller ”Den låg i gympaväskan”. De sent återfunna böckerna återlämnas i väldigt olika skick. De allra flesta är förstås fina, men det är nästintill fascinerande att återfå böcker som är söndertuggade av husdjur eller fyllda med så mycket mögel att vissa sidor inte går att läsa. Några exempel kommer fram först i slutet av läsåret när alla elever städar sina skåp. Ett fåtal hamnar i den lokala köp- och säljgruppen på Facebook och kommer aldrig åter till skolan.

Fick tillbaka boken – åtta år för sent

Rekordet på försenad inlämning inträffade nyligen. Skolan anställde en elevresurs, tillika en gammal elev, och denne var med mig några lektioner varje vecka, vilket var väldigt roligt. Halvvägs in i läsningen av Anne Frank stod kollegan en morgon med en bok i sin hand. ”Jag vill lämna tillbaka min bok. Tack för lånet.” Åtta år för sent kunde jag lägga ett exemplar av Anne Frank i bokhyllan, fint bevarad och redo för att möta nya läsare. Bättre sent än aldrig! 

När jag klickar i de kompletterande beställningarna funderar jag på om de mögliga, söndertuggade och borttappade böckerna är ett tecken på att bokens ställning i samhället har försvagats eller om det är eleverna som generellt har blivit lite mindre ansvarstagande? Eller, hemska tanke, skolan (och jag) som har blivit slappare och inte längre betraktar och vördar boken som den främsta källan för kunskaper och upplevelser?

Fredrik Sandström är svensklärare på högstadiet på Gäddgårdsskolan i Arboga och redaktör för Lektionsbanken

LÄS ÄVEN

Sandström: Elevens fråga lämnade mig svarslös

Sandström: Läraryrket har gjort mig till samlare

Sandström: Skolans nya ABC gör mig dyster

Sandström: Svensk skola har kollapsat och politikerna är helt vilse

Sandström: Här är novellerna som tystar mina elever